Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

likgiltig för den förtviflan och smärta hvari han lemnat mig. Så snart han gått skyndade jag att stänga dörren, och döende nedföll jag vid foten af min säng. Dessa förfärliga ord : i morgon min hustru Jjuda oupphörligt för mina öron. Om jag i morgon ej är fri skall det vara min dödsdag . .. Jag har tagit en knif från Martha; den skall tjena mig... Min far! Min mor! Philip ! Er alla som jag älskar, hjelp, hjelp! VI. JEANNETON POUGEARD, Låtom oss nu återvända till Sylvia Florival, som vi öfvergifvit i det ögonblick hon lemnade hötel de Villeneuve. Dansösen steg upp i sin vagn och befallde kusken i fullt galopp köra hem. En timma sednare se vi henne till fots smyga sig ur sin lysande boning vid Chaussge VAntin, några steg från hötel de Ja Guimard. En märkvärdig förändring hade försiggått i den unga flickans yttre. Pudret, moucherna, den eleganta hårkorgen och de höga klackarne hade försvunnit. Den brocherade sidenrocken hade lemnat plats för en tarflig kattunsklädning, hvilken, något kort, visade tvenne fina, välformade ben, klädda i rödrandiga bomullsstrumpor; en liten mössa och ett par läderskör fulländade toiletten. Den stolta dansösen hade blifvit grisett, en liflig, förtjusande grisett som, tack vare den tidens seder, snart skulle kunna göra en dansös lycka. Sylvia hade tydliga bevis derpå under det hon med lätta steg skyndade vägen framåt. till boulevarden. Det började skymma; de unge dagdrifvarne stannade af beundran vid åsynen af detta sylfidiska väsen, hvars elastiska gång i så hög grad ådrog sig deras uppmärksamhet och som syntes så helt och hållet känslolöst för de lysande förslag, eldiga blickar och ljufva småleenden, hvilka regnade i dess väg. Men i detta ögonblick var Sylvia föga stämd att njuta af sin triumf, och för att undkomma de ofta ganska tvetydiga hyllningsgärderna, hejdade hon den för