Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

medeltidssigill i: koppar mim, — allt hittadt och tillvaratagetutider de sednare årens gräfningsarbete för nya slussen och kajbyggnaden vid Skeppsbron här i hufvudstaden. — Presidenten i kongl. Göta hofrätt hans excellens hr friherre C. H. Gyllenhaal, som den :20--dennes fyllde pensionsåldern, lärer redan i dag hafva till civildepartementet låtit ingifva sin underdåniga afskedsansökning. — Ett historiskt arbete af prof. Carlson, cOm Sverge under regenterna af Pfaltziska husetv, är under tryckning och lär ha framskridit så långt, att första delen blir färdig till utgifvande under loppet af sommaren och de två följande straxt derefter. Af ett annat hbistoriskt arbete, Teckning af Frihetstiden, som utkommer på hr L. J. Ajertas förlag och är författadt af docenten C. G. Malmström, lär första delen kunna motses redan fram på våren. — Professor Atterbom lärer inom kort såsom emeritus komma att lemna sin befattning vid Upsala universitet och säges då ämna bosätta sig i hufvudstaden. — Tidningen Triaden, som under årets lopp meddelat flera ganska goda uppsatser, innehåller i sitt sednaste nummer tvenne artiklar, den ena kallad Några ord om folkskolans brister och deras afhjelpande, den andra )Om mellanspel och om koralspelning i allmänhet,, hvilka, ehuru icke afslutade i detta nummer, likväl förtjena att läsas för de sunda och väl sagda tankar de innehålla. Ur den sistnämda artikeln torde vi någon annan gång meddela ett och annat utdrag. I allmänhet kan man om den nämda tidningen säga, att den på ett förtjenstfullt sätt motsvarar sin uppgift att vara en stidning för folkskolans och kyrkomusikens vänner,. — Kongl. teatern gaf i torsdags afton för första gången Jules Sandeaus bekanta komedi Fröken de la Seigliere. Det har redan länge omtalats att detta stycke varit i fråga till uppförande på den kongl. scenen, och det: sades till och med en tid, att direktionen lyckats träffa aftal med hr Pierre Deland om utförandet af markisen de la Seiglieres rol. Detta rykte har emellertid nu visat sig icke vara grundadt; kongl. teatern gaf pjesen med sina egna ressurser. Uti markis de la Seigligres rol, som de facto är hufvudrolen, såg man på kongl. teatern hr Swartz. Det är ingen lätt sak att uppträda uti en rol, hvilken så nyligen innehafts af en skådespelare, som är mästare i den genre denna rol tillhör. Ingen har derföre begärt att hr Swartz kulle kunna uppnå sin förebild, och man måste beredvilligt erkänna hans bemödande att närma sig densamma så mycket det var honom möjligt. En och annan bland de mera marquanta situationerna erhöll ock genom hr Swartz spel sin tillbörliga relief. Likväl saknade man i allmänhet det för en sann framställning af den genialiskt tecknade bilden erforderliga barnsliga lättsinne, denna egendomliga sorglöshet, som blir så karakteristisk genom sin kontrast emot och sin förening med de skiftesvis framskymtande dragen af egoism, af forntida ridderlighet, af inbitna aristokratiska fördomar. Totalintrycket blef derföre icke alldeles det rätta, hvartill också i icke ringa mån bidrog det slags näsljud, hvarmed hr Swartz talade. Han hade nemligen svårt att konseqvent bibehålla detta för honom ej naturliga uttal, hvilket dessutom, i förening med någon liten anstrykning af landtjunkare, oftast förjagade hvarje skymt af den fine hofmannen. Den milda, allvarliga Helene de la Seigligre gafs af mll Jacobsson med den ädelhet i hållning, med den känsla och innerlighet som denna rol erfordrar. En annan af styckets karakterer, som vid uppsättningen på Kongl. scenen fått mera relief än fallet var då stycket så s på Djurgårdsteatern, är advokaten Destournelles, som, tack vare hr Dahlqvist, nästan träder i förgrunden såsom en af styckets hufvudpersoner. Om denna person derigenom måhända blir mer dominerande än författarens afsigt varit, är detta en följd, icke deraf att hr Dahlqvist ger rolen på ett så utmärkt sätt, utau deraf, att de roler, som borde i främsta rummet fängsla uppmärksamheten, framställas något mattare än man kunnat önska. Liksom med markisens rol, är detta äfven till någon del förhållandet med baronessan de Vauberts. Fru Almlöf inlade icke all den energi i uttrycket, som erfordras för att gifva en fullt utpräglad bild af det ränkfulla och förslagna hos denna hycklande qvinna. Det bör emellertid icke förbises, att för fru Almlöf företedde sig samma svårighet som för hr Swartz, nemligen att tillfredsställa åskådarens, genom rolens förra utmärkta innehafvare, kanske nog högt uppdrifna anspråk. Innan vi sluta torde vi böra yttra ett par ord med anledning af de jemförelser vi tillåtit oss mellan det sätt hvarpå förevarande stycke gifvits på Djurgårdsteatern och på Kgl. teatern. Det händer ofta att småteatrarne tillegna sig stycken, som förut varit gifna på de större scenerna, och en jemförelse af det sätt hvarpå sådana stycken gifvas å ena och andra stället torde då vara mindre på sin plats, ty man har icke anspråk på att de mindre teatrarne skola kunna täfla med de större,