Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 2

skydda Philip! Om en af oss måste lida så må det då blifva jag! Min väkterska har ingått i några detaljer rörande sig och sin son. Hon heter Martha och är enka efter en stenbrytare som efter utseendet efterlemnat något penningar, ehuru hon af ytterlig girighet ej för någonting i verlden vill erkänna det. Gud vet hvad hon förut haft för ett yrke, men sedan en tid sysselsätter hon sig endast med tiggeri, bvarifrån hon sedan min ankomst nödgats afstå. Hennes son heter Medard, och med ett högst eget småleende har hon meddelat mig att han, liksom fadern, är stenbrytare. Jag är fullkomligt öfvertygad om att det är han som förorsakat de förfärliga instörtningar, hvilka, tyvärr, sedan någon tid ödelagt Paris, och som äfven vållat hötel de Villeneuves undergång... Hvilket är ändamålet med alla dessa rysliga brott? Förgäfves söker jag gissa det, men Martha har låtit mig förstå att alla dessa olyckshändelser endast äro prolog till en stor förfärlig katastrof hvarom hela Frankrike skall tala... Men nej, säkert vill denna qvinna, som finner sitt största nöje uti det onda, endast skrämma mig! .. För några dagar sedan tvang hon mig gå in i den vilde Medards rum; han var redan betydligt på bättringsvägen och önskade se mig. I början vägrade jag hårdnackadt, men den gamla Martha drog mig,under de hemskaste hotelser med sig in till sonen. Han till hälften låg på tvenne trästolar och hade en gammal kappa utbredd öfver sina fötter. Sjukdomen hade gifvit hans ansigte en grönaktig färg; hans runda, stirrande ögon hade blifvit ännu större, och då han fästade dem på mig erfor jag en ofrivillig rysning. Han tillkännagaf ej genom ett enda tecken belå tenhet öfver min visit, utan förblef. orörlig,