Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 3

tagen af sin sons sår, glömt mig. Uttröttad af tankar satte jag mig vid fönstret och tittade ut genom gallret; i hopp att någon Skulle komma på gården till hvilken jag kunde röpå; men ingen syntes; efter utseendet voro mina begge väktare husets enda invånare: Öfver den höga muren höjde sig hvarken trädeller byggnader, det var -förmodligen ouppodlade fält som sträckte sig åt den sidan. Och ändå var jag öfvertygad att ej vara långt ifrån Paris; jag hörde tornurens slag; detta orediga sorl som uppstår af tusen olika buller och söm kan kallas en stor stads röst framträngde svagt till mina öron. Ibland förde vinden till mig-det aflägsna dånet af en vagns dofva rullande-eller en:piskas smällande. Men hvartill gagnade mig medvetandet att lefva så nära andra menniskor, då jag ej kunde anropa deras hjelp, deras skydd. Sedan föregående aftonen hade jag ej ätit något, jag nedtrycktes af en obeskriflig matthet; en brännande törst förtärde mig, mina ögon tillslöto sig emot min vilja, och jag kunde knappt sitta rak. Ensamheten var mig likväl alltför dyrbar för att jag skulle våga ropa någon, men för allt i verlden skulle jag ej hafva vågat insomna på detta ställe. Jag förblef orörlig; med hufvudet stödt mot väggen försjönk jag i en dvala som på en gång dödade tanken och minnet. Hastigt väcktes jag ur min känslolöshet af min väkterskas häftiga inträde. Hon ställde en kopp mjölk och ett bröd, som hon höll i handen, på bordet. Derefter kom hon fram till mig och yttrade med sin vanliga hårdhet: Se här, vill ni icke ha mat? Här bjuds visst icke på rika pappas gentila frukostar, men lilla nåden får väl nöja sig med hvad som bestås ... Det är väl icke mer än rätt, att ni också får slita ondt en gång ! Oaktadt gummans:.vresighet ansåg jag mig