Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 2

och frukta denne man, men hans beklagliga tillstånd väckte mitt medlidande. Olycklige ! utropade jag, ni är sårad ! Jag slet af mig halsduken som jag bar under min hermelinskappa, nedföll på knä vid hans sida och sökte förbinda hans sår. Han visade hvarken tacksamhet eller missnöje öfver mina omsorger, med vild likgiltighet öfverlemnade han sig åt dem, Då jag slutat gjorde han mig tecken att vi genast skulle Iemna hålan., Hvarthän vill ni då föra mig?, stammade jag knappt nörbart, Han fattade lampan, jag följde honom. llvad skulle jag göra!... V. FÖRTSÅTTNING AF THERESES DAGBOK, Det förekommer mig som om det skulle vara omöjligt att hitta rätta vägen bland denna massa hvalf och gångar, hvilka i alla riktningar korsade hvarandra, men min ledsagare tvekade ej, han syntes fullkomligt väl känna underjorden. Emellertid framskredo vi begge med ytterlig långsamhet. Tröttheten och den förfärliga nattens sinnesrörelser hade krossat mig, och främligen, utmattad af den stora blodförlusten, var ofta tvungen att stanna för att stödja sig eraot de kalla stenväggarne. Under ett af dessa uppehåll, hvilka blefvo allt längre och tätare, frågade jag rädd: Hvem är det som sårat er? Är det den hvars rop vi hörde då vi voro i den första hålan? En darrning skakade hans lemmar, en dof suck uppsteg ur hans beklämda bröst, men ej ett ord banade sig väg öfver hans läppar. Huru! återtog jag, känner ni ej er fiende ? Med dyster ton, hvari likväl smärtan s8egrade öfver vreden, svarade han: Lussan. . .?