Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 2

— Mindre teatern gaf i går, till förmån för hr Torsslow, Scribes komedi Strozzi och Martino, eller konspirationskonsten. Detta fina, intrigstycke är allmänheten så tillräckligt bekant från fordna tider, att vi ej behöfva utbreda oss öfver den snillrika anläggningen, de ypperligt hållnas karaktererna och den mästerliga dialogen, allt jemförligt med det bästa Scribe diktat. Den verldsåskådning som uppenbarar sig i detta stycke är i grunden densamma som i flertalet af denne författares berömda komedier: ett öfverlägset snilles makt, att efter sin vilja och sina afsigter leda händelserna, och att låta sina medmenniskor såsom marionetter omedvetet dansa efter ryckningarne på de trådar som det håller samlade i sin hand. Uti Kotteriet och Ett glas vatten skildras strider, uti hvilka sådana snillen kufva och besegra andra mäktiga andar som äro dem sjelfva nästan fullt vuxna; uti Strozzi och Martino framställes det ensamt stående snillets stril mot ett starkt parti, som oaktadt alla sina fördelar dock måste böja sig för snillets makt. Det torde vara svårt att afgöra hvilken är den mästerligast tecknade af de mästare i intrigen som Scribe framställt uti de här nämnda och hos oss iöreträdesvis bekanta styckena; säkert är emellertid att Strozzi i intet afseende står de öfriga efter, medan han måhända framför de andra har fördelen att vara ännu mer populör och i sina hufvuddrag mer lättfattlig. för det stora flertalet bland åskådarne. Strozzis rol har hos oss ständigt varit en af Torsslows mest lysande triumfer och var det i går lika mycket som någonsin, ja, kanske mer än någonsin; ty det är otvifvelaktigt att sedan denne konstnär numera ej uppträ: der i alla möjliga bagateller och icke nedtryckes af de mångfaldiga omsorger som åtfölja styrelsen af en scen, utan endast visar sig i roler, som äro honom värdiga, inlägger han också uti dessa en friskhet och ett lif, som eljest icke alltid kunnat stå honom till buds. Vi vilja icke äfventyra ett försök att gifva läsaren en föreställning -om:-det sätt hvarpå Torsslow gifvet den här ifrågavarande rolen. Det fulländade uti den dramatiska konstnärens prestationer kan lika litet med ord beskrifvas som målarens, skulptörens. eller tonsättarens skapelser kunna det. Snillets uppenbarelse i den ena som i den andra for: men måste förnimmas omedelbart uti dess yttringar, ej genom en travestering, hvilken icke kan kännas af de sinnen som dessa yttringar, eller sjelfva konstproduktionerna, äro ämnade att tilltala. Det sätt hvarpååskår darne i går visade sig uppfatta Torsslows spel, hvilket belönades med oupphörliga bifallsyttringar och icke mindre än fyra framropningar under loppet af aftonen, gifver också anledning förmoda att Mindre teaterns styrelse skall flera gånger bereda allmänheten tillfälle till en lika utmärkt konstnjutning, ett tillfälle, som ej bör försummas af någon, som vill ha svar på den fråga man någon gång hört fram: ställas: om vi för närvarande ega någon verk: ligt stor skådespelare. Äfven i öfriga delar gafs stycket på ett ganska förtjenstiullt sätt. Isynnerhet voro den uppblåste och titelsjuke Martino samt hans präktiga hustru Sabina särdeles väl representerade af hr Lagerqvistyoch mil Lind: mark. Denna Sabina är en i all sin enkelt het utmärkt skön bild af qvinnan, sådan man understundom, och lyckligtvis ofta nog, finner henne såsom familjens, husets styrande förstånd, ordnande, försonande, ställande allt till rätta med den makt: som hon eger uti sin kärlek och sin ömhet, ledda af klokheten och en sann instinkt — framstående karaktersfast och förnöjd uti lyckans och medgångens dagar; färdig till hvarje ansträngning och uppoffring då fara och olycka hota. En sådan bild måste framställas af en konstnär för att blifva sann, och den hade äfven här funnit en sådan. MI Lindmark hade väl genomtänkt sin rol, och hennes spel var utmärkt från början till slut. Hr Pousette var en god Pallavicini, emedan han här ej förleddes att falla in uti det predikaremanår från hvilket han annars plägar ha så svårt att frigöra sig. MIl Nordgren visade sig äfven ganska mycket till sin fördel såsom Carsilla, och hr Arlberg slutligen hade såsom chevalier Donato di Conti funnit en rol som låg synnerligen väl för honom, och man iakttog med nöje att den vana vid scenen han varit i tillfälle att vinna, redan utöfvat ett märkbart inflytande på hans hållning och sätt att framsäga rolen. Huset var utsåldt.