Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 2

En gång hade jag på afstånd trottmig höra ett mera bestämdt buller: det förekom mig som ett skott efterföljdt af sönderslitande ångestrop!... Men under mina rediga ögonblick öfvertalade jag mig att äfven detta varit en villa af min: upprörda sinnesstämning!... Jag hade ju redan så många gånger bedragit mig!... Jag tillslöt ögonen och lutade hufvudet mot den fuktiga stenväggen för att söka glömma min fasliga belägenhet, då ett doft rytande och några djupa suckar hastigt återkastade mig in i den hemska verkligheten!... sHvem är det? utropade jag nästan vanmäktig af fruktan. Jag erhöll ej något svar, rytandet närmade sig oupphörligt, slutligen ljöd det tätt bredvid mig. Förskräckelsen isade mig, jag förmådde ej fly, rösten svek mig... Några eldgnistor blixtrade några steg ifrån mig... var det ännu ett misstag... någon slog eld bredvid mig... jag var således ej längre ensam... min Gud! min Gud!... skulle jag falla i något nytt vilddjurs händer... ändtligen spred sig ett svagt sken i hålan... hvad såg jag?... en darrande hand som fasthöll den brinnande stickan och en mensklig figur stödjande sig mot en pelare... en lampa tändes... en matt stråle föll på ett blekt ansigte, jag igenkände... röfvaren! Men hvilken. förvånande förändring hade dessa timmar åstadkommit hos honoml!... Med möda släpade han sig fram till mig, den gulaktiga ansigtsfärgen hade efterträdts af en dödslik blekhet, hans kläder voro i oordning, fullstänkta med smuts och damm. Ur ett djupt sår i hans hals strömmade ett mörkt blod, hvaraf marken redan var betäckt. Det fattades mig ej giltiga skäl att hata