Aftonbladet – 21 mars 1855, sida 2

sällskaperna, ännu äro fullkomligt okunniga om min hemlighet? Ja, min son; jag ville ej upptäcka ert verkliga namn för dem innan jag visste hvilket beslut ni sjelf ämnade fatta; ännu hafva vi endast talat i allmänhet. Men om hågra timmar kan jag hafva underrättat dem alla om ert bifall, och jag vet på förhand... Jag förbjuder er det! utropade Philip med stentorstämma; ve er om denna förfärliga sanning banar sig väg öfver edra läpparl..: Ah, jag önskade att kunna tillintetgöra alla dem som redan känna den! Om ni och jag vore de enda invigde i min vanära, önskade jag att stå vid randen af ett bråddjup för att fatta er i mina armar oeh störta ned i afgrunden I Under en förfärlig sinnesskakning vandrade den unge mannen upp och ned på golfvet hans ansigte var vanstäldt, hans mun fraggade; till och med hans krossade arm syntes vrida sig i förbandet. Abbe de Ja Croix, bestört öfver detta vilda känsloutbrott, följde alla hans rörelser raed oroliga blickar. Jag ber er, min son,, återtog han vänligt, bör förnuftets röst: kanske har jag, i min blinda ifver att upptäcka för er hvem ni egentligen var, ej användt tillräcklig försigtighet, isynnerhet nu då sjukdomen ännu mer ökar er retlighet... Jag besvär er derför att låta tiden mildra mina obetänksamma ord, och jag är öfvertygad, att ni slutligen skall se hela saken i en helt annan dager., Aldrig! aldrig! utropade Philip nästan vansinnig. Ärelystne drömmare, galne svärmare, hvad vill du mig?... Skulle jag högt erkänna som min far en man, hvilken !tillbragt ett lif i de uslaste laster, en man som alltid ingifvit mig afsky och förakt... Skall jag erkänna honom, endast derför att han är