Aftonbladet – 20 mars 1855, sida 2

Herr Lindroths konsert, Lördagsaftonen medförde för musikvännen vågra särdeles intressanta företeelser, nemlisen en konsert med smakfullt program, ett par nouveauter som väckte uppmärksamhet, men framför allt uppenbarandet uti konsertgifvarens person af en ny talent, som tvärt emot all häfd sparat sin debut till dess han kunde uppträda såsom artist och eröfra en opinion, som anvisade honom en plats bland violinspelare, den hans anspråklöshet ej förr tillåtit honom intaga. Hr L. är ett landets barn och har ej såsom turist, utan i all stillhet hemma i fosterbygden utvecklat sin talent på ett sätt, som vittnar lika fördelaktigt om hans egna naturgåfrvor och flit, som om skickligheten hos de lärare vi ega i violinspelets svåra konst. Hans spel eger ej blott elegans; men ock grazie, ej blott greppets, men ock känslans renhet, en måhända ej för konstmakarens, men för konstnärens intentioner tillräcklig färdighet. fans stil eger mera behag än kraft, och påminner stundom om Königslöw, hvilken han med framgång tyckes hafva valt till förebild. Hr L:s inträdesstycke var en soncertino af David, som helst i afseende på de båda första satsermar är att räkna bland den moderna violinmusikens förtjenstfullare pro dukter; hans slutnummer utgjordes af två kammarstycken af M. Hauser, bland hvilka 10mansen egde mesta intresset och hvilka tillik: säkert hos mången väckte ett lifligt minne af denne utmärkte konstnär. Hr Norman förde oss tillbaka till den förra bälften af det förflutna seklet, till den punkt i musikens verld, der de båda kolosserna Bach och Händel beteckna inträdandet af tonkonstens gyllne ålder. Sebastian Bachs klaverkonsert i Dmoll (med qvartettackompagnement) eger ej blott ett historiskt utan ock iet estetiska värde, det djup och allvar itanken, öfver hvilket seklerna ej hafva någon makt. Formen vexlar, men tanken står qvar, och tiden har ej minskat kompositionens skönhet, men väl påtryckt den sin prägel, hvilken kar dess intresse med ännu ett betydelsefullt drag. Hr Normans lugna och klara föredrag återspeglade troget orden i denna musik, hvaraf man dock ännu blott fick höra första satsen, förmodligen till följd af en lofärd, ehuru, såsom utgången tycktes utvisa, ej behöflig försigtighet. Sångafdelningen representerades af mll Lindahl, från mindre teatern, som med bifall föredrog en liten sångeykel, nemligen Vemo dets behag,, af Beethoven, Förr och nup af Lindblad samt Violblomman, af Mozart. De båda sistnämde styckena lyckades bäst, hvaremot det första hade erfordrat mera kraft och djup i uttrycket. Konserten börjades med ouvertyren till Medea af Cherubini, en storartad komposition som utfördes med mycken förtjenst, och slutades med de fem berömda instrumentalnumren ur )Sommarnattsdrömmen, genom hvilka Mendelssohn onekligen visat sig såsom en bland de första mästarne inom den romantiska tonpoesien, som någonsin lefvat. Också har denna musik äfven hos oss vunnit en ovanlig popularitet, förnämligast ouvertyren och det herrliga Scherzot, som på enhälligt uttalad önskan gafs da capo. Konserten var besökt af en talrik publik, hvilken lät konsertgifvarens så väl som aftonens öfrige prestationer all rättvisa vederfaras. —