Aftonbladet – 19 mars 1855, sida 2

män uteslutna från förslagsrum af det skäl, att de cke, såsom författningen föreskrifver, bifogat vidimeradt åldersbetyg. Dennasuteslutning skedde säledespå precist enahanda grunder., Men inom loppet af tvenne månåder vann den ene under det-den andre tappade. Hit kan äfven föras det orimliga, man kunde säga bedrägliga förfarandet med lönerna på skolstaten, hvarigenom den en gång fastställda öfvergångsstaten förändrades. Man hade hoppats, att, när hr doktor Reuterdahl väl fått sig ett godt och säkert brödstycke, man skulle kunna få en statsman, så goda vi då hafva dem, i hans ställe. Man hade lurat sig. Man fick återigen — — — en prest. Det är sannt att denne prest är både lärd och bildad, human och rättskaffens, samt stt han visat en tolerans och en äkta kristlighet i sina tänkesätt rörande dissenters, som är föga vanlig hos det högkyrkliga partiet — men alla dessa egenskaper förbättra icke saker mycket. Till en statsrädsplats är ingen mindre passande än en prest. — Platsen är så prekär, och så är äfven prestens. ställaing, då han lemnat den speciella befattning han förut innehaft. Det är nödvändigt för honom att sörja för sin framtid; och derföre sköter han vanligen sitt embete sä, att han mätte blifva angenäm för lem, hvilka det åligger stt välja förslager till biskopsstolar. Det andra skälet ligger i eeklesiastikportföljens egenskap att omfatta både kyrkan och skolan. Dessa båda institutioner, som egentligen haiva samma mål, hafva i vårt land, såsom i många andra, en mängd.af intressen, som icke blott äro oliksrtade utan rent af motsatta; sedan nemligen kyrkan olifvit -detsamma som -prelaturen. Det är derföre som denna portfölj tarfvar en opartisk man, under let att en prest, helst af det högkyrkliga partiet, naurligtvis alltid är partisk för kyrkan. Man befarar .lltsä, att det skall hädanefter gå som hittills, att ien ene omhuldas under det den andre helt och hållet försummas. Hr statsrådet Anjou har alltså åtskilliga saker att skta sig för. Bland de frågor, som utan tvifvel i rTämsta rummet böra taga hr statsrådets uppmärkamhet i anspråk, är skolfrågar den aldra förnämsta. som vi högt värdera hr statsrådet och gerna skulle anna honom den äran, att på ett lyckligt sätt lösa leana qvistiga fråga, våga vi uttala den förhoppniag, stt han måtte vara klok nog, att icke tilltro sig enam lösa, densamma ; utan att han dertill måtte anzända sen komit6: af erfarna skolmän — förutsatt iemligen att denna komit icke såsom sist måtte utJöras af hr rektor Annerstedt ensam. ——