Aftonbladet – 17 mars 1855, sida 3

Dackman 1 katolska Kyrkan. Åtspord, tillkännagaf mamsell Telander att hon, som sedan sistlidne höst varit boende hos fru Lerebour, derunder icke sett mamsell Backman besöka henne mer än trenne särskilda gånger, då samtal i religiösa ämnen icke egt rum; att mamsell Telander uppå fru Lerebours uppmaning den 3 Februari åtföljt henne till kongl. serafimerlasarettet och besökt mamsell Backman, som då varit mycket sjuk och af ett lidande u seende, och bland annat yttrat följande: Pappa bråkar så mycket, i dag kom han med en prest och i detsamma kom ronden, fast jag var så sjuk att jag trodde jag skulle dö; att, då fru LereHour, i anledning af mamsell Backmans meddelade upplysning derom att hon haft besök af en evangelisktluthersk prest, fällt yttrande, att det vid sådant förhållande icke vore skäl besvära pastor Bernhard gå den långa vägen till lasarettet för samtal med mamsell Backman, devna sednare med eftertryck yttrat: jo, söta tant, bed pastor Bernhard komma och bed alla bedja för mig,; och hade vid detta besök hvarken fru Lerebour eller någon annan talt fransyska, utan samtalet förts på svenska språket; att vid detta besök fru Lerebour icke fällt något yttrande som häntydde derpå att hon velat förmå mamsell Backman öfvergå till katolicismen, utan endast sökt intala henne mod och styrka vid den operation hon skulle undergå samt vppmanat henne att vara lugn och tålig; att mamsell Telander af mamsell Backmans sjuka tillstånd och lidande utseende blifvit så upprörd, att hon icke kunnat sofva lugnt påföljande natt och förthy icke heller vidare henne besökt; samt att mams2ll Telander, som vid de få gånger hon sammanträffat med mamsell Backman funnit henne mild och behaglig samt känslig och särdeles angenäm i sitt sätt att vara, icke med henne samtalat i religiösa ämnen eller egde sig bekant om hon varit vacklande i sin tro; tilläggande mamsell Telander, på särskild fråga, att mamsell Martinell vid hennes besök å lasarettet den 3 Februari varit närvarande, hvilket äter fru Lerebour icke kunde draga sig till minnes. På tillfrågan vidhöll mamsell Martinell att fru Lerebour vid besöket den 3 Februari med mamsell Backman till en början talat fransyska, men detta bestreds fortfarande så väl af fru Lerebour som mamsel Telander. I anledning af uppsriften derom att pastor Bernhard vid besöket den 6 Februari, vid underrättelsen att mamsell Backman kort förut begått H. h. nattvard, genom utrop och i sina anletsdrag förrådt öfverraskning och förtrytelse, förklarade herr pastorn att, enär han vid tillfället fattat mamsell Backmans yttrande så, att han trott henne af fadren vara tvingad emot sin vilja begå denna akt, han möjligen vid underrättelsens meddelande i sitt ansigte uttryckt någon obehaglig känsla, men vore dock viss på att han hvarken genom något utrop eller något ord förrådt denna sin känsla, utan med fullt lugn yttrat, på sätt han förut uppgifvit: hvar och en bör följa sitt sam vete; vidhällande pastor Bernhard att hans afsigt med besöket å lasarettet ingalunda varit att söka förmå mamsell Backman att öfvergå till romerskkatolska läran; dock ville pastorn gifva tillkänna att, då han emottog underrättelse om mamsell Backmans anhållan om besök af pastorn, han trott det anledningen dertill varit att mamsell Backman önskade att af honom enligt den romersk-katolska religionen emottaga H. h. nattvard, äfvensom att han varit beredd att gå denna önskan till mötes; om denna önskan hade dock pastorn aldrig frågat mamsell Backman, enär han, fattad föresats trogen, städse iakttagit att aldrig med någon person, tillhörande den lutherska läran, börja samtal i religiösa äamnen, utan endast, då han i sådana ämnen tillfrågales, på frögorna afgifva svar, samt att han såsom prest ansäg sig hvarken böra eller kunna undandraga sig samtal i religiösa ämnen, dä han deron: tillspordes, eller underlåta inställa sig hos nägop person, minst en sjuk, dä han kallades för att meddela denne religiös tröst och de heliga nädemedlen. Med begäran om dess intagande i protokollet uppiäste och ingaf ryttmästaren ett så lydande: Anförande till protokollet, hället uti enskilda potisförhöret onsdagen den 7 Mars, fredagen den 9 Mars 1855. Som i lördags Aftonbladet för den 3 i denna månad ) influtit åtskilliga uppgifter angående min afiidna dotter och mig, får jag härmed äran anhälla, att, på dessa uppgifter, lemna följande svar: 1:o Att jag aldrig bjudit till att få min dotter anagen i katolska läran, helst sädant är rakt stridande emot mina äsigter, hvilka min dotter noga kände, och hvarföre hon med beundransvärd ständaktighet otstod alla de försök, som från ett visst häll genom lockelser och löf.en, andaktsböcker, emblemer m. m. gjordes, för att förmå henne till affall från sin lära eller den rena evangeliska Lutherska relisionen. De begrepp hon i svenska Gudaläran inhemtat af hr kyrkoherden Ekdahl i Adolf Fredriks församling (för hvilken hon för första gången begick Herraus Heliga Nattvard) voro sä rena, klsra och vördnadsbjudande, att, om hon varit vid fullkomligen god helsa, hade hon omöjligen kunnat blifva affälling från sin tro, och det fordrades ingenting mindre än ideligen under ett belt ärs tid fortsatt insinuationer och förföljelser, för att få henne moraliskt och sedan i öjd deraf fysiskt sjuk, under hvilket lidande tillstånd man säkert hoppades, att hennes affall betydligen skulle underlättas. Om ett sädant tillbud verkligen ä min sida blifvit gjordt, männe det frän ett visst håll icke varit antaget, då man sett, att sådant skedde med en faders vetskap och samtycke? — Denna mot mig riktade insinnuation förfaller alltså af sig sjelf. 2:0 Att min förträffliga mor var katolik, medförde icke ovilkorliga nödvändigheten för hennes barn eller barnabarn att blifva detsamma; bevis derpäå är: att vi äro tre bröder, hennss efterlefvande söner, och vi uppfostrades alla 3 i den rena evangeliska Lutherska religionen, som var vår alskade och vördade faders. Beskyllniogen om misslyckade beräkningar å min sida må alltså gerna stå för de menniskors räkning, som gjort denna beskyllning. 3:o Att jag icke utspridt något rykte om pastor Bernard ; tillräckliga och aktningsvärda vittnen finnas ännu qvar på kongl. serafimerlasarettet, som kunna intyga hans barbariska förfarande emot mitt arma barn, då han visade sin person för hennes uppskrämda öga och derigenom högst upprörda sinne en knapp timma sedan hon för sista gängen intog Herrans Heliga Nattvard, som gafs henne af hr komministern Hallander i Clara församling. Jag har alltså icke behöft utsprida nögra rykten om pastor Bernard; han bar gjort sig tillräckligen känd i Stockholm förut! Å 4:0 Att det är icke jag, som börjat denna skandalösa och för mig högst sorgliga rättegång eller polemik, emedan den i snart sagdt hvarje ögonblick påminner mig om den grymma och oersättliga förlust jag gjort af mitt hjertas Slskling, som redan var mina gamla dagars enda tröst och glädje!!! Jag känner ganska väl hvarifrån pastor Bernard fätt de underrättelser, som förmätt honom till initiativet att stämma mig inför polisrätt för (efter hans förmenande) af mig om honom utspridda rykten; och om jag icke bär nämner den persons namn, som lemnat dessa underI rättelser, efter att hafva i detta ämne samtalat med len nära slägtinge till mig, är det derföre att nämnde I slägtinge varit för mig en ädel välgörare; och hos mig har tacksamhet alltid varit detsamma som vördnad! Jag har för mycken sorg efter förlusten af mitt älskade barn, för att än ytterligare hafva velat öka denna sorg genom en skandalös process; men då det der pastor Bernard, som först angripit mig genom att imma mig inför polisen, anser jag min heder fordra at. afslå hans anfall samt att rädda min dotters minne från den förhatliga misstanken, att hon möjligen kunnat affalla frän den rena evangeliska Luiherska religionen i hvilken hon blifvit undervisad och uppfödd. 5:0o Att, om jag icke yppar nöägot mer i detta . hjertslitande ämne, är det ingalunda af brist på uppg fer, som jag visst kunde meddela, emedan jag egde mitt förträffliga barns oinskränkta förtroende — (och on fadara vitcard kan icke gerna 15fvas)men det är