Aftonbladet – 17 mars 1855, sida 2

ätta den ena foten framför den andra; du lömmer bort att du ännu för fyra dagar selan var fastspikad vid sängen af den förlömda febern, som förorsakat oss så mycken ro. Men försök bara göra en litet häftigare örelse, olycklige! Försök att sträcka ut arnen, att aftaga hatten, att vända dig om, så år du väl se hvad du känner i armen, i hufvudet, i benen, öfverallt. Det kan verkligen ;j hbjelpas, min stackars Philip! När vi förJes hit var du nästan alldeles krossad. Prat, prat, min vän! Allt det der är nu förbi; utom den satans armen, sem det väl innu dröjer innan jag kan begagna, så är det andra bara småsaker. Jag har en kroppskonstitution af jern., Det har du nog fan bevisat. En stackare som jag hade varit i tusen bitar efter en sådander afför, och jag gåri borgen för att ej den skickligaste plåstermakare sedan kunnat lappa ihop bitarne. Men, Philip, det är ej skäl att, för det du nu är på fötte. igen, åter blottställa ditt tillfrisknande genom nya oförsigtigheter . . . Om du ej är omtänksam för din egen skull, så var det åtminstone för min, som natt och dag måste vaka vid din säng. Se huru blek jag är! Du har rätt, min gode och trogne vann, svarade Philip sorgset. Du är sjelf knappt återställd från det hårda slag som träffade dig uti de underjordiska gångarne och din hosta är ännu ganska oroande. Din blinda tillgifvenhet tvingar mig till törsigtighet; jag skulle gerna för din skull spara mina krafter, men, Chavigny, du känner de sorgsna tankar som nedtynga mig och hvilka, efter hvad du sagt, till och med förföljde mig under feberyrseln; du vet att intressen, dyrbarare än mitt eget Jif, fordra min närvaro i Paris. (Forts. följer).