Aftonbladet – 17 mars 1855, sida 2

D:0 förvandladt 1 rar DKU 4(,1f( 0,90: ee Den engelska pressen om kejsar Nikolaus och om följderna af hans död. Uti redogörelsen för den i går ingångna utländ-ka posten antydde vi i korthet: den allmänna karakteren af den engelska pressens uppfattning af kejsar Nikolai personlighet och betydelsen af hans frånfälle. Vi gå nu att meddela några utdrag af de förnämsta tidningarnes yttranden dagen efter det den vigtiga underrättelsen från Petersburg hade ingått. Vi välja för dessa utdrag Times, Morning Chroniele och Daily News. Då vi göra början med Times artikel, ur hvilken vi endast utesluta några hos oss redan välbekanta biografiska data, vilja vi blott på förhand fästa våra läsares uppmärksamhet på huru det stora engelska bladet, som eljest slungar de bittraste fördömelser mot den aflidnes minne, dock ej aldeles vill förneka den beundran det för några år sedan hyste för Nikolaus såsom vordningens, skyddsvärn mot de af Times så skoningslöst förkättrade rörelserna under 1848 och de nästpåföljande åren. Times yttrar: Ingen tilldragelse hade i detta ögonblick kunnat. väcka en lifligare känsla af kontrasten mellan dem suveräns stolthet och makt, som i går sände sina myriader män till slagtoingarne och syntes i sina händer hälla sina undersåters lif och död, och denna händelse som gör honom mindre än den minsta af hans slafvar, som gör honom mindre än stoft. Bland de i häfderna framstående historiska gestalter, som bära förbannelsens och brottets ouwtplånliga prägel, finnes ingen, som på ett mera i ögonen fallande sätt blifvit tecknad med rättvisans brännmärke, än den som nyss försvunnit från verldens skådeplats. Balthasars dom, inskrifven på den brinnande muren, var icke förfärligare ; Sanheribs tillintetgörelse var icke mera olycksfull. Detta slag träffar .cke blott de ryska arm6:rna, och den ryska politiken, och de ryska allianserna, utan isynnerhet denne krigets store upphofsman, som måste med förlusten af rykte, makt och lif försona sitt brott mot statsrätt och mot Europas fred. Vi vilja icke på denna verldens fiendes grift hopa alla de anfall för hvilka Nikolaus var utsatt under sin lefnad; vi vilja icke gifva fritt lopp åt de fientliga känslor mot den som icke längre kan hinnas af menskligt klander. Den allsmäktiges hand förvandlar all mensklig makt till stoft och hämnar den eviga rättvisan genom medel som gä utöfver vårt förstånd. En sådan händelse bjuder denna verldens tvister tystna, liksom genom en blixt från himlen, och bör äfven i de ytligaste sinnen ingjuta tankar som ingalunda. uppstå under hvardagshändelsernas hvimmel. — — Nikolaus lefde utöfver den uti hans ätt vanliga åldern, och orsaken till hans död får sannolikt tillskrifvas hans långa utöfning af enväldet, hans passioners: vaturliga häftighet och följderna af de sista mänadernas bittra lärdomar. Han uppsteg på tronen i blomwan af sin ungdom och vann sin krona genom sin egen djerfhet och kallblodighet under stora faror. Vigtiga händelser följde snart på hvarandra, och kriget med Turkiet aflöste kriget med Persien. Men hvilka planer Nikolaus än mä ha hyst mot de orientaliska rikena under f:rsta tiden af sin regering, blefvo de dock uppskjutna, och hans. politik antog, till följd af franska revolutionen 1830, under tjugo års tid en förändrad karakter. Det var mot de fria vesterländska regeringarna. som kejsar Nikolaus alltifrån 1830 vände sin kraft. Han befastade sitt förbund med Österrike och Preussen på ett sätt, att dessa stater fortforo att handla. såsom lydländer under hans rike och vasaller under hans politik. Den konstitutionella monarkien i Frank rike var honom isynnerbet en nagel i ögat. Han sökte stå på vänskaplig fot med England, och det är bekant, att han alltid hyste den äsigt, att en brytning med England, isynnerhet om den föranledde ett förbund mellan denna stat och Frankrike, skulle bl:fva en för Ryssland och för hans regerings blomstring olycksbådande händelse. Han lefde nog länge för att se sin förutsägelse bekräftas, utan att ega försigtighet nog att förebygga. dess resultater. — — Under loppet af hans regering; fullföljde emellertid den ryska invasionen af Turkiet sitt underjordiska lopp till. dess den 1853 medförde den katastrof, som sedan tvenne år upprörer Europa. År 1840 voro Rysslands lömska förslag, som blifvit antagna af England och Österrike, nära deran att bringa oss i krig med Frankrike, och indrogo oss uti krigsoperationerna i Syrien; men, på detta undantag när, fortfor dock verldens fred till är 1848. Dä denna tronbäfning, som skakade halfva antalet af Europas monarkier, inträffade, syntes kejsar Nikolaus ensam redo att trotsa stormen. Hans fördragsamhet höll jemna steg med hans styrka. Han sökte ingen förevändning att inblanda sig i öfriga staters avgelägenheter, på samma gäng som han icke nekade sin hjelp då den påkallades. Han drog ingen Torättmätig fördel af öfriga länders svaghet och oreda och hans räd gynnade alltid ordningens och fredens Isak. Kejsar Nikolai beteende under de minnesvärda och farliga åren 1848—51 höjde honom mer än någonsin. Han betraktades såsom en af de visaste och mäktigaste suveräner i Europa, och äfven de, som lafskydde hans despotiska styrelse, kunde icke föroeka hans moderatioa och hans varma fredsbegär.) :) Times kan icke här dölja sina gamla ryssvänliga sympatier. Det är sannt, att Nikolaus vid ifrågavarande tid ansågs så som Times säger — nemligen af Times cch andra ryssvänner; men då, lika litet som nu, saknades personer i alla länder, som insågo a:t Nikolaus sä oegennyttigt hjelpte till med räd och dåd att undertrycka folkrörelserna blott derföre, att han fruktade det branden skulle sprida sig till hans egna stater och antända de eldfängda NA RNE or a raser Iozg4a den ena foten framför den andra: du