Aftonbladet – 17 mars 1855, sida 2

j j est i en enkel men sträng smak och bestod vf en två våningar hög hufvudbyggnad, som f de kringliggande bergen helt och hållet skyddades för nordoch östanvinden, utan att likväl beröfvas solens ljus eller den friska luftens svalka. En.vacker trädgård utsträckte sig framför boningshuset och slutade med en terrass, hvilken öppnade utsigten till ett omätligt panorama. Man såg Meudons sköna skuggrika skog, den leende bördiga dalen, genom hvilken Seinen slingrar sig i nyckfulla bugter, och slutligen, långt borta vid horisonten, Paris, hvars torn syntes sväfva i dimma och rök. Det är här vi skola återfinna tvenne af de förnämsta personerna i vår berättelse. : Samma dag den i föregående kapitlet beskrifna händelsen tilldrog sig i hötel de Villeneuve promenerade tvenne sjuklingar eller rättare sagdt, tvenne konvalescenter helt långsamt på terrassen, efter utseende fullkomligt likgiltiga för lägets skönhet. -Läsaren har säkert gissat att det var Philip de Lussan och hans oskiljaktige vän Abbå de Chavigny. Philip egde ej mera denna manliga kraft som man förut så mycket beundiat hos honom, bang kinder voro nu bleka och magra, hans svarta kläder hade blifvit för vida och afvaktade att naturen skulle ersätta de af lidandet förorsakade förlusterna för att åter kunna pryda den unge mannen. Han bar den ena armen i band och med den andra stödde han sig på Chavigny, hvars utomordentliga blekbet, insjunkna ögon och matta drag tydligt utvisade att ej heller han varit skonad af en svår sjukdoris våldsamma härjningar. Detta oaktadt var efter vanligheten den lille Abbens toilett vårdad och kokett. Som vi redan sagt tycktes de begge vännerva vara alltför mycket upptagna af ett förtroligt samtal, för att gifva akt på den