Aftonbladet – 16 mars 1855, sida 2

Jag tror minsann, att den heliga modren ämnar stänga in mig i någon af Val-de-Gråces straffeeller? . .. Det är bra; jag skall utan fruktan afvakta följderna af hennes vrede, de må blifva aldrig så förskräckliga, men jag ber er, fru de Villeneuve, glörama det jag varit nog brottslig att tränga ända hit... Jag har redan sagt er, mamsells, afbröt Thereses mor något mildare, och vände bort hufvudet liksom för att ej träffas af den unga flickans sorgsna blick, jag har redan sagt er, att jag hvarken känner eller vill känna er... Och nu låtom oss sluta detta lika löjliga som obehagliga uppträde. Chevalier, bjud mamsell er arm och följ henne till vagnen.n Det var ej af välvilja för dansösen som fru de Villenuve yttrade de sista vänliga orden, det var för att lyda den tidens fordringar, hvilka i våra dagar visserligen skulle anses öfverdrifna. Sylvia gjorde en djup nigning och räckte handen åt chevalieren hvilken med synbar motvilja fattade den. Jag bör lyda er i allt hvad ni befaller, min frw, stammade han. Dansösen gjorde ännu en nigning för fru de Villeneuve och skyndade, åtföljd af herr de Lussan, till dörren hvarest de hejdades af en man som blek och vanställd, ed ett papper i handen, störtade in; det var generalförpaktaren de Villeneuve. Vid hans åsyn kunde Sylvia ej återhålla en åtbörd af öfverraskning, hennes skakning var så stor att hon ej rörde sig från stället; förgäfves sökte chevalieren draga henne me-l sig för att undvika en scen ännu obehagligare än den första. Den tjocke financieren var allt för mycket upptagen af sig sjelf; han kade ej igenkänt Sylvia ehuru han nästan stött omkull henne vid sitt inträde. Med blodsprängda ögon och förvridna anletsdrag, skyndade. han fram till sin hustru, skakade häftigt papperet han höll i handen och utropade flämtande: Min fru, min fru, gläd er... jag medför underrättelser från er dotter!