Aftonbladet – 15 mars 1855, sida 1

Lussan ville vika af in i Chavignys port. Han hade sett och gillat dea unga qvinnans rättmätiga vrede och smålog nu artigt mot den okända, som bäftade sina blickar på honom. Hastigt förändrades hennes anegigtsuttryck, ett djupt allvar efterträdde den yra munterbeten, och utan att mera tänka på den bugande betjenten som sökte ursäkta sig så godt han kunde, betraktade hon chevalieren med en frihet hvilken den förnäma verldens damer säkert funnit i hög grad anstötlig. Men chevalieren, långt ifrån att finna sig förolämpad, höjde förtjust hufvudet, ordnade sitt krås och sina manchetter, gaf sitt leende ett ännu mera inställsamt uttryck och slutade med att göra en så ledig bugning hans ålder och skröplighet möjligtvis tilläto. Den okända fortfor att betrakta honom. Om jag ej bedrar mig, sade hon slutligen, då den gamle spelaren stod tätt bredvid henne, så är ni chevalier de Lussan. Det var första gången chevalieren såg den unga qvinnan, men han var alltför mycket verldsman att uttrycka någon förvåning. Han sjelf, min nådiga, svarade den gamle hofmannen bugande sig ånyo, beredd att lägga sitt hjerta och sin person vid edra fötter, om han dermed kan tjena er, min sköna dam.n Den okända räckte honom vänligt handen. — Jag tackar er min herre), afbröt hon med en ton som tydligt kontrasterade emot henneg några minuter förut visade liflighet och munterhet, det är himlen, hvilken sänder er bit i detta ögonblick ! Yttrande desse ord hoppade hon lätt upp i sin vagn. Chevalieren hjelpte henne artigt. Då han uppfyllt denna ridderlighetens pligt ämnade han aflägsna sig, men en mjuk hand höll honom tillbaka och en väljudande röst hviskade förföriskt: Stig upp chevalier, jag ber er, stig upp.r L Herr ås Lussan, som Ar väntade ågia inbjudning, tvekade några sekunder, men en rörelse af otålighet påskyndade hans beslut. Ofrivilligt steg han upp på fotsteget och tog vlats bredvid den vackra bedjerskan. Betjen