Aftonbladet – 14 mars 1855, sida 2

hinder i vägen för rymningen. KONGL. TEATERN. Hr kapellmästaren Foronis benefice iförgår illustrerades af operan Hugenotterna och ett fullt hus. Hugenotterna, som härstädes ej lärer gifvits sedan år 1843, är den andrai ordningen af den operarepertoir, som den flitige Meyerbeer skänkt franska sångscenen. Denna opera, likasom Profeten, öfverträffar .onekligen sin föregångare Robert uti dramatisk effekt och musikaliskt intresse, samt är mera fri från de triviala melodier; hvarmed den omtänksamme tonsättaren ansåg sig i Robert böra kaptivera pariserpubliken. Dock finner man i Hugenotternas musik äfven betydliga längder och ännu flera i libretton, som ej är bland de klyftigaste, och hvars öfversättning för ingen del förråder mästarhanden. På karakterer lider operan stor brist; minst betyder drottningen, som egentligen blott herrsker öfver drillar och fioriturer; , mest deremot Marcel, som öfverhufvud är den bäst individualiserade figuren i alla Meyerbeers franska operor. För öfrigt innehåller musiken flera partier som-kunna-kallas mästerstyckeny och destoinera nu förtjena höras, som de utföras ganska vårdadt. Sådane äro duon mellan Valentine och Marcel, septetten i tredje, sammansvärjningen i fjerde akten, Marcels visa, Mm. m. Operan, som inöfvats med synnerlig omsorg, går i det hela: också ganska förtjenstfullt. I drottningens parti framkallade mll Michals ypperliga koloratursång de rikaste effekter och beredde henne isynnerhet efter den stora scenen i andra akten enhälligt bifall. — Fru Romani gifver såsom Valentine ett nytt prof på sin utmärkta dramatiska, förmåga; bland annat nämna vi hennes stora duo med Marcel, scenerna med Raoul m. m. Endast vid få tillfällen, t. ex. i fjerde aktens final kunde man anmärka ett nog starkt markeradt uttryck. Hennes stumma spel, t. ex. vid sammansvärjningen, är ypperligt. Äfven fru R. erhöll rikligt bifall. — Hr Strandberg (Raoul) var denna afton vid särdeles god röst; ej sällan saknade han dock lif och värma, t. ex. i scenen med Valentine i fjerde akten, der man fann kontrasteffekter dem författaren gvårligen påräknat. Detta nummer mottogs med stort bifall. — Hr Walin gitver S:t Bris med mycken förtjenst och individualiserar rolen lyckligt både i sång och spel. Hans maskering synes oss vara riktigt vald. — Man hade denna afton det nöjet att återse tvenne af sångscenens äldre artister, som ej på länge i något helt parti beträdt våra tiljor, och hvilkas återvinnande bör lända scenen till stor nytta. Främst nämna vi hr Giiunther, som öfvertagit Nevers parti och gifver det så som man kunde vänta af denne utmärkte sångare, ehuru partiet egentligen är beräiknadt för bariton. Synnerligast nämna vi hans deklamation af de reciterade satserna såsom förträfligt. Endast i sammansvärjningsscenen, och synnerligast vid oppositionen mot S:t Bris, saknar han tillräcklig kraft. — Marcel åter gifves af hr Haglund, som sedan 6 år ej tillhört kongl. operan, och nu vann stort bifall för sin dramatiska och energiska uppfattning af partiet. I hugenottvisan och duon med Valentine har han sina tacksammaste momenter. — Urbain, hvilken varit bestämd för fru Strandberg, gifves under hennes sjukdom af sin förra representant, mll Fundin, hvars bemödanden förtjena erkännande. Äfven mll Levin (hofdamen) förtjenar beröm för sitt lilla sångparti. Körerna och de stora ensemblerna utföras med ovanligt lif och precision. Man kunde dock anmärka striden mellan hugenotter och katoliker i tredje akten, såsom förd efter alltför filantropiska principer. — Hvad ackompagnementet vidkommer, nämna vi hr dAuberts förtjenstfulla utförande (på altviol). af det obligata viole damour-partiet i Raouls