Aftonbladet – 12 mars 1855, sida 2

gare. — Och likväl kunna vi icke finna annat, än att syftemålet med författarens uppträdande är ett försök — och, som vi skola bjuda till att visa, fullkomligt i otid gjordt försök !) att ånyo upphfvs denna strid, dervid han, om än summariskt och kanske litet ensidigt, dock temligen vidlyftigt, bjuder till att redogöra för kontroversen. Vi vilja icke härvid å vår sida följa honom steg för steg och såsom motbevis upprepa det hundrade gånger sagda. Vi utbedja oss blott att få helt kort uppehälla oss vid de nya skäl, som förf. tror sig kunna hemta från erfarenheten af de allierades Östersjöexpedition förlidet är och vår sjöstyrkas möjliga samverkan med dem under innevarande; samt derefter visa, att förf. dels i väsentlig mån oriktigt uppfattat tvistefrågans om sjöförsvarets beskaffenhet nuvarande ställning och, då han bygger sina slutsatser på en sädan oriktig uppfattning, mäste komma till falska sådana; dels att han begått ganska många faktiska misstag. Förf. yttrar, att då Ryssland och vestmakterna be-finna sig i krig och Sverge möjligen icke kan längre få bibehålla neutraliteten, så finnes icke mer än en väg att beträda, nemligen en förening med vestmakterna, och då äro deras flottor, såsom vi sett, ensamme mer än tillräckliga att hålla Ryssland i schack; det är således ändamålslöst att vår regering till dessa redan öfverlägsna flottors förstärkande bekostar förbyggande och utrustande af linieskepp, shvaremot det synes ganska sannolikt, att dessa makter vore vida bättre betjenta med att de tillgängliga medlen i större proportion användes på utrustande af fartyg, tillhörande skärgårdsvapnet, med: sbombkanoner eller andra för ändamålet tjenliga. skjutpjeser. Utom det att förf. här tyekes förblanda eller sam-manblanda tvenne väsentligen olika saker, nemligen principen för sjöförsvarets beståndsdelar och det för: ett specielt ändamål tillfälliga, af förhandenvarande: omständigheter beroende utrustandet af större eller min-dre antal af den ena eller andra certens fartyg; så. finna vi sjelfva tanken ologisk, opräktisk, föga fosterländsk, och betydligen inkonseqvent, mot hvad hittills städse yrkats. Ett af skärgårdsförsvarets ifrigaste anhängares — d. v. s. linieskeppshatarnes — förnämsta skäl och stöd för sina yrkanden har nemligen städse varit, att. Sverge aldrig mera kunde tänka på något anfallskrig, utan borde rikta hela sitt försvarssystem på. försvar af egna skäromkransade Kuster, hvartill linieskepp förmenats obehöflige. — Nu deremot päyrkas; alldeles motsatsen; icke allenast att mån bort förutse,. att Sverge skulle komma att deltaga i ett anfallskrig mot Ryssland, utan till och med att det af regering och ständer gemensamt beslutade systemet i afseende på materielen skall, för möjligheten af ett deltagande i ett sådant krig, ögonblickligen — ty om det icke är meningen, så förstä vi sannerligen icke kvad förf. vill — ögonblickligen egenmäktigt af regeringen frångås, omkastas och förändras i enlig:het med våra blifvande allierades önskningar — d. v. s. icke egentligen våra allierades till värt försvar, utan deras, hvilkas allierade vi blifva, till hjelp i deras planer. ?) Det är denna tanke vi med skäl kallat ologisk, opraktisk, föga fosterländsk och betydligen inkon.sevent. s Vi motse mer än väl det inkastet, att vi å vår sida icke förmå höja oss till några storartade politiska. vyer, då vi icke obetingadt instämma i de bälstora. moderna fraserna om huru den sak, för hvilken vest-: makterna strida, icke är blott deras, utan civilisatio.. neps, Europas, allas och således äfven vår. — Vi förbise verkligen icke detta, men det må förlåtas oss, om vi icke blindt förlita oss på fraserna i krigförande makters proklamationer, och fortfaraude hålla det för en obotlig riksolycka, den man för sent kan komma att ångra, om det för Sverge skulle stadgas som princip, att ordna sitt försvarsverks materiel efter den yttre politikens och diplomatiens tillfälliga vindkast,?) ofta beroende af en oinskränkt monarks humör för dagen, eller en vunnen eller tappad votering i ett parlament. Och säsom politiska och diplomatiska vindkast måste — oaktadt den på djupet gående och till ett slutligt mäl ledande eviga verldsordningens ström — stundens på ytan böljande vexlingar anses: af den, som ännu har i friskaste minne Frankrikes: kontinental-system och krig på lif och död med dess: nuvarande bundsförvandt England, Polens delning, dess slutliga, med vestmak:ernas goda minne skeende qväfning, Frankrikes, Englands och Rysslands gemensamma krig mot Turkiet, det nu med vestmakterna allierade Österrikes så nyliga entente cordiale med Ryssland till qväfvande af Ungern, den ringa kraft de stora vestmakterna utvecklade, då nyligen det lilla Danmarks sjeifständighet hotades, dervid barbarismens: målsman, Ryssland, visst icke var overksamt, m. m., m. m. Lika litet som vi vilja, att dylika omständigheter skola af en, kanske bäde vacker och ädel, men svag. synt entusiasm förbises, lika litet vilja vi påyrka, at, ) I frägan om otid torde, utom hvad i ingressen är nämndt, kunna hänvisas till Europas närvarande ställning. Sedermera skulle man kanske få anledning tillämpa det kända och i de sednare ärens historia så ryktbart vordna talesättet det är för sent. ) Det är under ett krig emot östra grannen sorm skärdgårdsvapnet synnerligen är användbart såväl till anfall som försvar. De sednaste tvenne krigen bekräfta detta. Under 1808—1809 årens fälttåg: blef hufvudstyrkan på Sveaborg genom kapitula-tion lemnad åt fienden, och Äbo-eskadern brändes; detta oaktadt drabbade (sävidt man får tro tryckta skrifter) de äterstående Stoekholms-kanonsluparpa i många blodiga och ärofulla strider emot en stundom fierdubbel fientlig skärgårdsstyrka. Under detta krig hade linieskeppsfiottan, som 1808 förstärktes med några få engelska linioskepp, knappt lossat ett skarpt skott emot fienden. Väl höll den förenade engelska och svenska linieflottan den fientliga instängd i Finska viken och tvang den att barrikadera sig i Roggervik; men detta hade engelska flottan ensam lika väl kunnas verkställa år 1808 som följande året, då endast få svenska skepp: voro utrustade för att föra trupper till Ratan. Amiral Saumarez hade år 1808 vid Göteborg flera. engelska linieskepp under sitt befäl, än hela fient-liga örlogsflottan utgjorde. ) Insändaren misstager, sig antingen af förbiseende eller med afsigt, då han vill karakterisera det system som vi sökt bringa i åtanka, såsom följden af ett vindkast. Det är alldeles tvärtom. Beviset måtte förefinnas deri, att sedan är 1832, eller på 23 år, har icke kölen blifvit sträckt till något nytt linieskepp. Nyssnämnde är sträcktes kölen till linieskeppen Stockholm och Gustaf den store, år 1830 till Oscar och Fäderneslandet. Dristigheten sattes i sjön 1826; Carl den XIV Johan 1824, Carl XIIE år 1819. Och dessa skepp är det som nu skola renoveras för att ega en linieflotta! I afseende på. de politiska vindkasten hänvisa i öfrigt till hvad som yttrats i de förra artiklarne, att en linieflotta. i intet hänsende lärer kunna af Sverge underhållas. så stor, att den kan skydda oss i händelse af ett krig mot England. Ännu värre är det med en ängfartygslinieflotta än med en seglande, af det enkla skälet, att stenkol oundgängligt behöfvas för