Aftonbladet – 12 mars 1855, sida 2

En gång under denna långa, dödande väntan, då abben böjde sig ned till Philip, såg han hastigt sin väns stora, svarta ögon fixera sig, och med en röst som ej förlorat något af sin vanliga mildhet frågade han: Chavigny, hvar har du gjort af Theråse? Jag anförtror henne åt dig. Hon är min trolofvade, försvara henne om det också skall kosta dig lifvet.n Dessa ord voro alltför tydligt en verkan utaf febern som öfverväldigade den sjuke, för att abben allvarligt skulle besvara dem. Han försökte lugna Philip och försäkrade att allt skulle gå bra. Vilddjuret flyr, fortsatte Philip i tilltagande yrsel, vi måste följa honom! ...Fort! fort! Se der... nu är han der nere! .. Ja, rättvise himmel! det är han och han bär bort min Therese!n Hvar? frågade Chavigny rysande. Der nere uti den mörka gången... han håller något hvitt i sina armar... det är hon, hon vill slita sig lös från honom. ... Theråse! Therese!... Hör du hennes sönderslitande skri? ... Hon ropar mig... Låtom oss skynda, Chavigny.... Fort! fort!... Mod Therese! ... Mod, min Therese! Jag skall rädda dig! Han ville häftigt stiga upp, men had nedföll åter utmattad på halmbädden och uppgaf ett klagande jemmerrop. — Den arme abbens belägenhet var förfärlig. Ännu några ögonblick, och tröttheten, sinnesrörelsen, kroppsoch själslidandet skulle sätta honom ur stånd att tjena sin vän, en kallsvett betäckte hans panna, hans hufvud svindlade . . äfven han yrade. Slutligen hörde han ett aflägset buller, han lyssnade, det närmade sig. Hvem var det som nalkades? Var det Hartman som anlände med den efterlängtade hjelpen, eller