Aftonbladet – 10 mars 1855, sida 2

synnerhet länder det den unga skådespelerkan till beröm, att hon förstår att variera ittrycket och återgifva olika sinnesrörelser: ned förundransvärdt ringa anlitande af gester, aktadt rolen lätteligen skulle kunna förleda ill öfverdrifter i detta afseende. Uti rörelser och hållning erinrar hon frappant om fru öriksons sätt att föra sig då hon uppträdde iti Catharina lI:s rol. Deremot kan anmärsas, att mansell Kindahl uti de vekare sce-nerna , särdeles i monologerna, antager ett något menlöst uttryck, som mindre lämpar sig ör karakteren. Oxenstjerna framställes fullt historiskt troset. Hög och vördnadsbjudande, genomträngd vf den renaste fosterlandskärlek, stär han rålande, förmanande, varnande vid sidan af sin Gustaf Adolfs dotter. Det enda vi ha att anmärka mot rolen, är att den ej, i afseende bå omfånget, intager en så framstående plats stycket som man skulle önskat. Man ville så gerna höra mera af detta kraftiga, kärnfulla språk, isynnerhet då det framsäges så, som Trosslow gör det. Om man undantager en kanske något för stor blödighet uti monologen, är Oxenstjernas bild en af Torsslows vackraste och lyckligaste skapelser. Sjelfva apparitionen gör ett så mäktigt, ett så godt intryck, att redan deri ligger en sällspord njutning. En brinnande åtrå efter verksamhet och ära, men sträng pligtkänsla, varm fosterlandskärlek och redliga afsigter äro hufvuddragen hos Carl Gustaf i skådespelet liksom i historien. Hans kärlek till Ulrika Messenius är likväl en fiktion, liksom hela denna personlighet. Ar Stjernströms figur lämpar sig förträffligt för den lille holländske borgmästaren, såsom Christina kallade sin frände. Hr Stjernströms försök vid första representationen, att tillegna sig Carl Gustafs hastiga, häftiga uttal, ville ej rätt lyckas, och han har vid de följande representationerna mera återgått till sitt naturliga uttal. Messenierna äro tecknade historiskt, i hvad deras stämplingar mot drottningen angår. De ras inblandning uti Christinas personliga för-bållanden tillhör naturligtvis dikten, liksom. Arnolds förvandling från den äldre Messenii son till hans systerson äfven tillhör antalet: af de afvikelser från det historiska, som betingats af intrigkombinationen. Messenierna spelas, den äldre af hr Åhman, den yngre af hr Kinmansson, Lucia af mll Lindman, och dessa fylla alla väl sina platser. MII Lindman torde, sedan fru Torsslow dragit sig tillbaka från scenen, för närvarande hos oss vara den enda skådespelerska, som kan med framgång gifva sådana starkare roler, som den förevarande. Ulrika Messenius spelas af mll Lindahl, som naturligtvis ännu röjer nybörjaren, men likväl ingalunda skämmer bort sin rol. Af den högre adeln förekomma i stycket, utom Oxenstjerna, äfven Magnus Gabriel De la Gardie, Claes Tott, Bengt Skytte och Ebba Sparre. Förf. afvisar helt och hållet anta-gandet af ett ömmare förhållande mellan De la. Gardie och Christina. Denna sednare inser: fullkomligt De la Gardies verkliga obetydlighet, som förf. gjort större till och med än den visar sig i historien, och nedsatt den ända till lumpenhet. Gref Magni förmälning med Ebba Sparre är ett ohistoriskt drag, som torde ha kunnat undvikas. Både de la Gardies och Ebbas roler äro för öfrigt underordnade och den sednare isynnerhet får icke heller någon kolorit genom framställningen. Har De la Gardie blifvit något styfmoderligt behandlad af förf., så har deremot Tott: blifvit gjord till en representant för den sanna. ridderligheten. Af öfvermodet förefinnes vis-serligen en skymt, men vi hemställa till hr Pousette om det bör uppenbara sig inför drottningen genom en trotsig ton och ett tillbakakastadt hufvud. Hvad hr Pousette härutinnan kan anses fela, försonar han emellertid genom det ypperliga sätt hvarpå han i en af de sista scenerna urskuldar sig hos Carl Gustaf för det steg han varit nödsakad taga, för att rädda Ulrika undan drottningens hämnd. Den orolige och opålitlige Bengt Skyttes bild är mycket flyktigt skisserad, så att man ej utan föregående bekantskap med hans person kan få någon föreställning om karakteren. De få drag som blifvit anförda äro dock historiskt trogna. Utan något egentligt inflytande på handlingen, är Skytte blott såzom. biperson införd i stycket. Dialogen är hållen i ett värdigt språk och har blott på några få ställen blifvit uttänjd utöfver hvad som varit nödigt för karakterernas och förhållandenas åskådliggörande. Vid några tillfällen har språket en högre lyftning. Sådana tillfällen äro Oxenstjernas samtal med Christina, dennas förklaring med Carl Gustaf, och slutligen den nyutkorade konungens löften och försäkringar i sista scenen. Deremot kan anmärkas, att för uttryckande af starkare sinnesrörelser blifvit begagnade ett och annat yttrande, ett och annat utrop, som kan synas utnött. Uppsättningen är gjord med mycken omsorg; kostymerna äro rika och historiskt trogna; maskeringen hos de flesta skådespelarne slutande sig väl till kostymen och så mycket som möjligt närmande sig befintliga porträtter af de framställda personerna. För Södra teatern har hr Aug. Säfström bearbetat och lokaliserat ett af den populäre danske vaudevilleförfattaren Böghs arbeten, Stycket, som af bearbetaren blifvit kalladt Mitt andra jag, företer en enkel, men nätt och ganska smnrik anläggning och har flera små uppträden af god komisk: eftekt. Dess förnämsta förtjenst ligger dock i kupletterna, som äro muntra och lifvande, ofta qvicka, samt dertill föredragas på kända, populära melodier. Hufvudpersonen är en lefnadslustig yngling, August Svingenfeldt, något litet äfventyrare, men likväl en god och beskedlig gosse, som, då åskådaren får göra hans bekantskap, just står i begrepp att bli stadig och gifta sig. Rolen spelas af hr Rohde, hvars naturliga ledighet och rörlighet här är väl nå Än Hlata Nnöh. herader hannm ajolf Ah