Aftonbladet – 10 mars 1855, sida 2

mankomsterna, hvilka på sista tiden mestadels varit af instruktiv art, i morgon ha föranstaltat en dramatisk soir för ledamöterna, der icke mindre än trenne stycken komma att gifvas. e C TEATER. MINDRE TEATERN: Drottning Christina, romantiskt-historiskt skådespel i 5 akter (tredje och femte akterna afdelte i tabläer); svenskt original. — SÖDRA TEATERN: Mitt andra jag! vaudeville i 2 akter, bearbetad efter danskan, af A Säfström; musiken arrangerad af J. W. Söderman. En fru som har ledsamt, vaudeville-monolog af Aug. Säfström; musiken dels komponerad, dels arrangerad af J. W. Söderman. Vid valet af fosterländska historiska ämnen för svensk dramatisk diktkonst har man merändels tillförene antingen stadnat vid några de mest lysande bladen i våra häfder, der ämnets egen glans kunnat meddela sig åt dikten och medverka att höja dess skönhet, eller har man bestämt sig för någon af de mörkaste skuggsidorna, der det hemska eller det tragiska egnat sig för åstadkommande af ett mäktigt och gripande intryck. Det är egentligen först nyligen, då en mångsidigare inhemsk dramatik börjat uppstå, som ämnen, hvilka ligga emellan de båda ytterligheterna, bländande glans och skakande uppträden, börjat konstnärligt behandlas. Vi ha emellertid nu att anmäla ett nytt försök att för dikten tillgodogöra ett ämne af det slag vi nyss antydt. Drottning Christinas tidehvarf och personlighet ha hittills varit föga behandlade af vårt lands diktare, tvifvelsutan, såsom vi ofvan antylt, emedan detta tidehvarf, fastän i flera hänseenden lysande, dock företett nog många fläckar för att ej egna sig att obetingadt lofsjungas, och emedan denna personlighets öden, fastän ytterst märkliga, likväl ej blifvit af forskaren framställda sådana, att de kunnat taga i anspråk ett nog lifligt deltagande för att skildras såsom afgjordt tragiska. För att konstnärligt behandla drottning Christina och hennes tidehvarf fordrades en diktform, som lemnade rum för reflexionen, för en mera genomförd karaktersteckning. Vår förf. har kallat sitt arbete romantiskt-historiskt skådespel, dervid ordet romantiskt synes ämnadt att redan i förväg gifva vid handen, att en och annan afvikelse blifvit gjord från det stränga vidhållande af konstaterad historisk sanning, hvilket man eljest är berättigad att fordra, åtminstone i de förnämsta dragen af hufvudpersonens karakter, i de drag, genom hvilka denna person erhållit sin plats och sin bety-: delse i historien. Uti skådespelet Drottning Christina har också verkligen skett en sådan afvikelse, i det förf. angifvit gäckad kärlek till pfaltzgrefven Carl Gustaf — (sedan Carl X) — såsom anled-! ningen till en stor del af Christinas förvillelser, och framför allt till hennes beslut att öf1 vergifva sitt fädernesland och sin faders tron. Historien vet icke af någon sädan anledning. Genom dess antagande har förf. åt Christinas bild gifvit en högst öfverraskande prägel; den l gör fullt skäl för att betecknas såsom romantisk, och vid den Christina förf. sålunda framställt fäster sig ett intresse, som man knappast. kunnat vänta sig. Skådespelet omfattar en ganska betydlig period, eller tiden från Carl Gustafs återkomst från Tyskland till och med afsägelsedagen. Vid styckets början ser man drottningen under en jagt händelsevis passera förbi den lärde Messenii bostad, och hon uppehåller sig ännu der då den från Tyskland nyss återkomne Carl Gustaf infinner sig för att göra sin uppvaktning. — Carl kommer i friareärender. Drottningen synes honom äfven ganska bevågen, och hon tvekar att samtycka till en förening blott derföre, att hon ej kan besegra sina tvifvel huruvida Carl Gustaf för henne hyser en verklig kärlek. Snart får hon emellertid fullkomlig visshet att detta icke är förhållandet; hon kommer på spåren en böjelse som Carl Gustaf hyser för Messenii dotter, en böjelse sora Messenius och isynnerhet hans moder Lucia göra allt för att underblåsa, för att derigenom tillfredsställa på samma gång sin ärelystnad och sina länge närda hämndplaner mot Wasahuset och de mäktige, för de oförrätter som blifvit den Messeniska slägten tillfogade. Men Ulrika Messenius älskas äfven af sin kusin Arnold, som är page hos Carl Gustaf, och denna Arnolds lidelse, i förening med hans anförvandters hämndeplaner, framställas nu såsom motiv för de Messeniska stämplingarne, hvilka knyta sig till handlingen såsom ors: ker, medverkande till intrigens utveckling och till åvägabringande af den slutliga katastrofen, tronafsägelsen. Planen är ganska väl genomtänkt och sammanbållen; så väl det första uppslaget, som driffjedrarne för utvecklingen och dennas fortgång framträda bestämdt och klart. Emellertid har förf. på några ställen uppehållit sig väl länge vid åtskilliga omständigheter, som, oaktadt deras intima samband med hufvudhandlingen, likväl i förhållande till denna blifva underordnade detaljer, som kunnat mera lätt och hastigt antydas. Sålunda träder Arnolds kärlek till Ulrika väl mycket i förgrunden, liksom Lucias hämndbegär är nog mångordigt; i fjerde akten får åskådaren alltför länge vara vittne till utförandet af den förbittrade och vidskepliga qvinnans anslag, hvilket verkar ofördelaktigt för totalintrycket, isynnerhet som just dessa delar ej äro utarbetade med någon så öfvervägande talent, att dederigenom i och för sig förmå fängsla intresset. :Särdeles förfelad är Arnolds monolog under det han dry1 er blodet i den af hans moder tillagade käreksdrycken. Den scen, der Arnold i fängelset drager sin dolk mot drottningen, synes,l ehuru den måhända bidrager att lägga i dagen Christinas sinnesnärvaro, likväl icke stå i något så nödvändigt samband med handlingen, att den icke förefaller såsom blott en teatereffekt. Ännu ett par dylika anmärkningar skulle kunna framställas; men i öfrigt bör erkännas, att handlingen framspringer naturligt ur personernas karakterer och förhållanden, gå att, såsom vi redan antydt, det hela kan anses skicklig. kombineradt. Man i; Stark amma till Ohriotinag karaltar 5 8 xc mö FR PR ms DM AA OL DB AQ -—-— MM nr mm: 0 mn mn — — JA IN FR pe OM JA