Aftonbladet – 10 mars 1855, sida 1

hvad ni blottställen -er. Vi äro här helt och hållet i dens makt, som ni så lättsinnigt hotar; en rörelse af hans hand och vi äro alla krossade. J sen ju sjelfva, attalltsedan vi satt foten i dessa underjordiska hvalf, hafva vi oupphörligt mötts af hinder, svårigheter och faror, hvilka synts vara ett högre väsendes verk. Den sista olyckshändelsen, under hvilken vi voro nära att omkommaå alla tre; var den ej ef varning från höjden? Hvem vet väl om dessa jemmerskrik; som vi hörde; utgingo från en menniskas mun Eller om de ej vorö rop från en annan verld, såsom det ibland händer i de gamla slotten i mitt föx dernesland — en hemsk botelse från de döde, ställd till de lefvande. Hartman taläde med varm öfvertygelse, — hans vidskepliga tankar syntes sannolika, men detta oaktadt lyckades Han ej förmå Lussan vika från sitt beslut. Denne; förlägen öfver sin visade Svaghet, torkäde ögonen, höjde hufvudet och svarade kallt: Min vän, för os genast till källan., Vägvisaren lydde tyst, man följde ännu fortspåreni, snart blef marken torrare och hårdare och märkena försvunno alldeles. Harts man gick alltjemt framåt. Ibland darråade han; hans blick var stirrande, hans steg osäkra; i sin inbillning tyckte han sig rundtoråkring vara omgifven af spöken. Ju längre de skredo fram, ju mera stegrades hans oro; säkert trodde han att hågon ny, ännu förskräckligare olycka hotade dem då de närmade sig qvinnoröfvarens boning. Andtligen uppnådde de källan, utan att hans fruktan rättfär ligats. Källan bestod af en liten bassin, huggen i klippan och belägen i ett hörn af en atelier, betydligt mindre än de föregående. Den var fylld med klart, iskallt vatten. Säkert hade den för flera århundraden sedan blifvit urhålkad för de okände arbetarnes behof som :då voro syssel atta i dessa stenbrott, och utan tvifvel hade den högst få gånger sedän den tiden användts för att uppfriska någon mensklig varelse