Aftonbladet – 10 mars 1855, sida 1

STOCKHOLM, det 10 Mars. ; Vi ha förut i förbigående omtalat den konflikt som i Norge uppstått eller synes vara på väg att uppstå mellan den exekutiva och den lagstiftande makten, föranledd genom en af den sednare nedsatt komite, som erhållit det uppdraget att utarbeta ett förslag till ny. rättegångsordning, grundad: på jury; och hvilken komit H. M. Konungen genom en. resolution af den 1 Febr. vägrat sanktionera; hvilket dock icke haft någon synbar påföljd, i det komiten, som redan hade sammanträdt när denna kongliga resolution blef .bekant, obehindradt fortsätter sina arbeten. ; Då vi uttalat vårt gillande af. detta den norska komitens beteende, så torde vårt on: döme fordra en utförligare förklaring och göra nödigt ett utredande af de omständigheter, som härvid företesig, grundade-på Norges alldeles egendomliga förhållanden... Känner man icke närmare dessa förhållanden, utan vill; mäta saken med svensk måttstock eller efter konstitutionella förutsättningar hemtade från länder med ett helt annat statsskick än Norge, så kan det lätt synas som skulle ett ingrepp här vara å bane mot kronans prerogativer, och som skulle den nämda komiten gjort sig skyldig: till en oförlåtlig uppstudsighet mot landets regering. Så har äfven redan en Svensk tidning, den par preference Svenska Tidningen,, dömt, då den i en artikel drager i fält icke blott mot oss, som vågat fälla det nyssnämda gillande oms dömet, utan mot Norges grundlag; Norges Storthing och den af Storthinget nedsatta komitn, Om den sistnämda yttrar nämde blad: Vi hysa den föreställningen att hvar och en, som älskar och värderar en fri författning, icke skall utan djup bedröfvelse betrakta ett samhällsordningen så störande steg (beslutet af komitnatt fortsätta sina arbeten), hvilket, om det. blott följes af några få likartade, öppnar en bana, hvars riktning och mål äro kända. Ännu allvarligare blifver denna känsla, då man erfar, att en af lagens förnämsta väktare, nemligen en assessor i Höjeste Ret uti detsamma deltagit; — och :den frågan kunde med skäl ligga nära, hvad skydd rättvisan kan påräkna af-en embetsman, som så glömmer hvad han är skyldig landets lagar och sin egen värdighet. Skulle folkgunstbegäret kunna föranleda dylika misståg? Förvåningen öfver dylika beskyllningar och ett dylikt personligt utfall mot en af Norges est kunnige och talangfulle embetsmän, allmänt aktad såsom domare och storthingsman, måste dock träda i bakgrunden, när mau-ser hur enska Tidningen far fram mot Storthinget; karakteriserar dess åtgörande i denna sak såsöm p,ett försök att sätta sig öfver grundlag och föregående Storthings bruk, ja tillika en handske kastad r:åt konungamakten, som denna lyckligtvis icke fruktat upptaga, och utan betänkande fördömmer dess handlingssätt såsom ett frotsande af hvad: grundlagar, föregående bruk oth sundt politiskt förståndföreskrifvax, såsöm ett försök att störa det goda förstånd, -hyilket) hittills så lyckligt -herrskat mellan Norges -välsinnade regering och dess folk. j Vi tilltro oss visserligen icke att afgöra sjelfva rättsfrågan, hvilket icke kan ske annat än efter och genom förhandlingar mellan Tegeringen och nästa storthing; men möt den ehsidigt ur det guvernementala maktbegärets synpunkt affattade framställning, som Svenska Tidningen gifvit, anse vi oss böra lemna en annan; som visar huru saken uppfattas af Norges folkrepresentation och norska pressen. Denna framställning-skall, hoppas vi, ådagalägga, att såväl storthinget som: dess komite icke saknat grunder för sitt handlingssätt och att. detvarit mindre välbetänkt af-ett blad essens NR RINNER ,