Aftonbladet – 8 mars 1855, sida 1

mästaren med ett småleende. Vet då, min son, att alla här, från den högste till den lägste, blindt mäste lyda mig, enligt de löften som de aflägga då de inträda i vår orden, Min vilja är herrskande öfver alla loger af vår orden hvilka finnas uti de fyra verldsdelarne . . . Se här kommer Salomon Hartman., En gubbe klädd i väpnarnes svarta drägt genomskar massan för att komma fram till tronhimlen. Han var en högväxt, kraftfull man, ehuru något lutande; hans stora hufvud syntes omedelbart fästadt på de bieda axlarne. Pans ansigte var infattadtiett hvitt, oordnat, långt skägg; hela hans yttre hade en tysk prägel; dryckenskapen, denna ålderdomens favoritsynd, hade lagt sin stämpel på hans purpurfärvade näsa; hans blick deremot hade en vises lifiighet och osäkerbet som på engång kunde vara fanvatisra och misstroende. Var det medvetandet af hans förra fel, eller var det känslan af den underordnade stä!lning han innehade som ingat denne kraftfulle man en så ödmjuxz hållning, då han bugade sig nästan till golfvet för stormästaren. Hartman,, sade denne välvilligt, man påetår att ni fullkomligt väl känner de vidstäckta gångar som sträcka sig omkring vår heliga samlingsplats; är det sannt? Utmärkte stormästare och vördade fader,, svarade gubben med tydlig tysk brytning, man har icke bedragit ers högvördighet. Förr fanns det en menniska, men endast en endz2, som bättre kände till de underjordiska gångarne än jag, men denna menniska är längesedan död.v Bra! Ni har således arbetat uti dessa stenbrott ? Jag!... Gud förlåte oss våra synder! Sedan många århundraden tillbaka har ingen arbetares hammare hörts här nere.n Men buru har ni då kunnat? ... Saloman syntes ej hafva Just att öppet besvara denna fråga, stormästaren observerade bans tvekan. H-rtman, sade han strängt, i edra Jlöftens namn befaller jag er att säga sanningen.