Aftonbladet – 8 mars 1855, sida 1

den ekonomiska lagstiftningen, likasom i så många andra, staten utöfvat ett temligen strängt förmynderskap öfver) den enskildes hushållning. Bevekelsegrunderna härtill ha varit olika på olika tider. Först befarade man att jordbesittningarne skulle blifva för stora; så stadgas det i 30:de kapitlet af den gamla landslagen: Iugen bonde hafve rätt köpa mera skattejord än han är sjelfver fullsådd och besittjande på; och hvilken d:t gör, och kronans inkomster deraf minskas, skall böta 40 mark., Sedan jorden blifvit satt i hemmantal uppstod en motsatt farhåga, nemligen att besittningarne kunde blifva för små. Så stadgades redan den 15 April 1541, att ingen, som icke egde åtminstone en fjerdede! i ett hemman, skulle understå sig begära bruka och bebo densamma utan efter mät smanna ordom, och som det bäst och lämpligast ske kunde; i annan händelse skulle de af den gom större delen hade låta sig utlösaz. Detta var första steget till de många inskränkpiogarne i rättigheten att stycka skattskyldig jord och bland hvilka må nämnas plakatet af den 16 Juli 1677, deri all afsöndring af jord ifrån skattehemman förklarades ogild. Detta skedde egentligen för att försäkra beståndet af det vid samma tid inrättade rustningsoch roteringsverket. För öfrigt saknades ej då och under en långt sednarie period andra skäl, såsom deraf uppkommande brist på åboer till kronooch frälsehemman, på tjenstehjon, samt besvärligheten för kronans tjenstemän att fördela och uppbära utskylderna af flera åboer. Strängheten i degsa stadganden mildrades genom konrgl. förordningen den 30 Juli 1747 (bekräftad genom en annan af den 8 Mars 1770), hvarigenom tilläts att skattehemman i allmänhet finge klyfvas i 6 till 8 eller mindre delar, i den mån sådant pröfvades kunna ske med hemmanets bestånd i framtiden. Från denna tid fortgingo klyfningarne nästan obehindradt, tills man i kongl. förordningen den 19 Dec. 1827, i stället för den tillförene oinskränkta pröfningsrätten, sökte noga bestämma hvad som borde anses för besutenhet. Anledningen till sistnämda författnings utfärdande var dels en anhållan från 18!3 års Ständer om förslag till sådana grunder för hemmansklyfningar till befordrande af ödemarkers uppodling, som kunde efter hvarje orts beskaffenhet och öfriga 1okala förhållanden finnas vara af nöden; dels en hemställan från 1823 års Ständer derom, att egare af enstaka hemman, hvars egorymd genom sitt naturliga läge befunnes i ett sammanhang samt från angränsande hemmansegor lagligen frånskild, måtte få njuta samma rätt till afsöndring under full eganderätt af ouppodlad jord, som genom 15 8 i 1867 års enskiftesstadga i allmänhet blifvit innehafvsre af enskiftgdt hemman tillagd; dels att föreskrifterna om jordafsöndringar, hvilka öfverallt i riket på olika sätt verkställdes, voro mindre tydliga och bestämda samt lemnade rom för olika tolkningar hos domstolarne till enskildes känbara förluster, till hinder för jordens odling och folkmängdens bergning samt i vissa fall äfven till hemmanens försvagande. Hufvudpunkterna i 1827 års författning äro, hvad hemmansklyfning angår: rätt till klyfning i huru liten del som helst, endast att den utklufna delens åbo blifver besuten, hvarmed förstås att ett bushåll af minst tre arbetsföra personer må kunna af egornas afkastning underhållas, hvarjemte en häst eller tvenne oxar, två till tre kor och fem till sex får eller getter kunna födas, äfvensom binäringar äfven böra ingå i särskild beräkning; i afseende på lösningsrätten tillkommer denna icke blott störste lottegaren i hemmansdelen, utan ock andra delegare i hemmansnumret. I fråga om jordafsöndringar tillerkändes egare rätt att af hemmanets jordrymd till en eller flera upplåta högst en tiondedel, under full eganderätt eller till besittning på viss tid, dock ej öfver femtio år. Genom kongl. kungörelsen den 15 Nov. 1829 bestämdes för sälunda afsöndrad Jägenhet ett minimum af fyra tunnland duglig jord, med undantag af Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, .Vesterbottens och Norrbottens län, der den borde innehålla minst sex tunnland. Tillkomsten af 1853 års författning må nu i korthet omförmälas. Med:anledning af en framställning från ordföranden i fångstyrelsen rörande angelägenheten af närmare föreskrifters meddelande vtill nödiga kontroller på efterlefnaden af 1827 års förordning anbefallde Kongl. Maj.t genom cirkulärbref af den 26 Okt. 1833, att länskomiteåer skulle sig i ämnet yttra. Sedan dessa utlåtanden inkommit, uppdrogs, enligt 1834 års ständers önskan, åt en komitå att efter granskning af dessa och andra till målet hörande handlingar. utarbeta förslag till ändringar i ofvannämde förordning, som af berörde utlåtanden eller befintliga förhållanden i öfrigt kunde föranledas. Komitån, som utgjordes af fem ledamöter mr