Aftonbladet – 7 mars 1855, sida 2

nes, hvilar på den förutsättning, att den verldsliga magten äger rättighet att tvinga menniskors samveen. Vi äro lika litet i ständ att ur vår kyrkas besännelseskrifter, hvilka mäste antagas ännu utgöra svenska kyrkans grundlag, som ur Nya Testamentets Heliga Skrift, hvilken måste erkännas vara en norm för afgörandet af andeliga frägor, finna den ringaste anledning att uppställa en så beskaffad lag, som den af Rikets Ständer beslutade, hvilken med böter till trebundrade daler belägger en hvar, som, utan att vara prest, utdelar Herrans Nattvard, och till femtio daler den, som af icke-prest emottager detta Sacrament. Denna oprotestantiska och oevangeliska lag ställer svenska kyrkan på den romerska katolicismens slippriga grund. Den lag, enligt hvilken romerska kyrkans påfvemagt förbjuder lekmän begagnandet af det ena Nådemedlet : Guds Ord, är ej mera katolsk, än den evangeliskt Lutherska riksförsamlingens, som med höga böter belägger lekmäns handhafvande af det andra Nådemedlet: Nattvarden. Vi äro långt ifrån att med denna vär underdåniga framställning hylla den äsigten, att den heliga Nattvarden skulle af hvilken som helst godtyckligt handhafvas; vi bedja endast att i underdänighet få uttala vår öfvertygelse om det orätta uti den grundsatsen att med väld, vare sig fängelse eller böter, eller andrå dylika sEöttsliga, vapen, söka bekämpa eller förebygga. företeelser af sådan beskaffenhet, emedan denna grundsats strider emot den Heliga Skrift, som inom det andeliga området endast medgifver. bruket af Andäns Yäpen. Då andeliga saker måste andeligen dönias,, -kan den vishet, som förstår att rätt bedöma jördiska ting, icke vara tillräcklig för ett rätt bedömande åf andliga. Det är ovedersögligt, att ett samvete, missledt eller icke, aldrig läter binda sig medelst yttrö tvång, huru hårdt det än må vara. Katolitisrhen framter seklers ojäfaktiga bevis härpå. Den söm på allvar uppfattat betydelsen af det eviga lifvet,.vare sig mer eller mindae klart, aktar kroppens lif säsom intet, då fråga är om samvete och tro. Men. den menniska, som för sitt samvetes skull ser sig och de sina hotas med timlig undergång, tvingas lätt att öfvergifva den fädernejord, vid hvilken hennes barndomsminnen och framtidsförhoppningar äro fästade, och äfventyrar sökandet efter friden i ett annat land.. Denna blir då inför sig sjelf, inför andra, ja inför främmande nationer ansedd som martyr; och öfver det :länd, som af sådan anledning förskjutit henne, fälles icke utan skäl en hård dom. En sädan dom har redan, inom det öfriga protestantiska Europa, flera gånger blifvit uttalad öfver Sverge, under det förflutna äret. Möjligheten att kunna jäfva den mäste Våra hvarje redlig svensk kär, men så mycket svärare, att se en bekräftelse gifvas derpå. as . Säkert är, att denna lag, stadfästad, blir en ny kraftig anledning för tusentals menniskor, att utgå ur landet, och bereder derigenom vårt redan folkfattiga land en stor nationalförlust. Men, antingen nu dessa skulle undfly förtrycket, och Eders Maj:t dermed göra en svår förlust på stilla, trogna öch sarhvetsörhma; ehöru möjligen vilseledda undersätare, hvilket sisthämnda vi ej vilja bedöma; eller de qvarstanna öch -af fi drista sig att gäcka sin tro och sina samveten, så kan en så beskaffad lagstiftning svårligen frikänna sig från skulden till denna för landet oersättliga skada. Den verldsliga magten har ännu aldrig lagt en väldsam hand på företeelserna inom Guds Rike, utan att dermed hafva dragit öfver sig en Guds straffdom. Så väl religionens, som verldens historia framställa mångfaldiga exempel härpå. Och ofta hafva nationerna i en kommande tid, sedan de under oket låtit det andeliga lifvet fullkomligen bortdomna, rättvist fått umgälla, hvad deras styrelse och lagstiftande magt i första hand felat. Vänner lika litet af kyrkliga, som borgerliga, brytningar och oordningar önska vi, att vår evangeliskt Lutherska kyrka må fortfarande ega beständ på rent protestantisk grund. Men vi älska henne ej som en död form, utan i den män hon utgör en lefvande organism. Der lif och form räka i strid, der måste formen gifva vika för lifvet, om annars denna yttre omklädnad ej, förr eller sednare, skall komma att stå öde och tom. Ehuru öfvertygade att oftanämnde lag ej af Eders Maj:ts mildhet, vishet och samvete gillas, och ehuru vi ej förbise, utan med all undersätlig vördnad och undergifvenhet djupt fatta de stora betänkligheter, som inom Eders Maj:t mäste uppstå vid behandlingen af denna ömtåliga och på Sverges framtid så mägtigt inverkande fräga, drista vi likväl härmed hos Eders Maj:t i djupaste underdånighet bönfalla, det Eders Maj:t ej måtte med sitt i hela Europa vördade namn stadfästa en för ömma samveten.sä tryckandö lag. Med djupaste 8ec.