STOCKHOLM, den 6 Mars. Bland de frågor, hvilka de sista dagarne af den förflutna riksdagen omärkligen gingo igehom i riksstånden, utan att väcka någon särkkild uppmärksamhet hvarken inom representationen eller inom publiciteten, torde likväl den förtjena att, innan den slutligen afgöres hos konungen, blifva föremål för diskussion,; som innefattas uti lagutskottets betänkande N:o 61, med förslag till utfärdande af en lag, hvarigenom förklaras : satt då odlingslån, likmätigt kongl. kungörelsen af den i3 Juli 1845 och den 3 Nov. 1848, blifvit i jordebok antecknadt, eger kronån, för de årliga äfbetalningsoch räntebeloppen lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast egendom, efter thy i 17 kap. 6 handelsbalken sögs. Anledningen till detta förslag var den, att sedan Rikets Ständer vid 1844 års riksdag, rörande sättet för återbetalningen af lån af allmänna medel till korporationer och menigheter, för beredande af odlingsföretag medelst utdikningar och vattenaftappningar af sanka tråkter och sjöar, beslutat, att, efter det den låneandel, för Kvars återgäldande hvarje betalningsskyldigt bemman skall ansvara, samt den summa, som i följd deraf, till skuldens jemte den utfästa räntans fulla liqviderande skall för hvarje hemman årligen erläggas, blif-vit bestämd, det sammanlagda afbetalningsoch räntebeloppet, från och med det år, då betalningsskyldigheten. vidtager, bör under särskild rubrik, med utsättande af det sista. året då betalningen skall utgå, såsom ett hem-. manet under sålunda bestämdt antal år åliggande allmänt onus, i jordeboken antecknas och åå. debetsedeln för hvarje år upptagas samt af kronobetjeningen uppbäras, i lanåtränteriet insättas och, såsom andra till Rikets Ständers riksgäldskontor ingående medel, särskildt redovisas, så har K. M:t icke allenast, i öfverensstämmelse med detta Rikets Ständers beslut, derom utfärdat kungörelse af den 13 Juni 1845, utan ock, på Rikets Ständers ytterligare hermställan vid 1848 års riksdag, medelst ytterligare kungörelse af den 3 November 1848, förordnat, att hvad sålunda är vordet stadgadt toå utsträckas till de lån af ifrågavarande beskaftenhet, hvilka derefter blifva enskilda personer meddelade, äfvensom derekt vederbörande låntagare så åstunda, tillämpas å de odlingslån, som redan fråni fiksgäldskontoret blifvit till enskilda personer utgifna. Emellertid har, vid fråga om tillämpning af dessa kungörelser, hvilka innefatta ett så betänkligt förnärmande af äldre inteckningshafvares rätt, det förhållände inträffat, att högsta domstolen förklårat det hemmånet genom samma kungörelser ålägda onus ej kunna hänföras till e afgälder af fast egendöm hvarför kronan, enligt 6 8 i 17 kap. Håndelsbalken, eger företräde till betålning, hvadan väckt anspråk om en sådan förmånsrätt blifvit af högsta domstolen ogilladt.