Aftonbladet – 28 februari 1855, sida 2

let, stödd på sin staf, med guldkorset kring halsen och ametistringen på fingret, åtföljd af de i procession gående nunnorna, var det omöjligt att ej beundra hennes majestätiska gång och böja knä för det heliga tåget. Då allmänna ceremonier ej egde rum, lade abbedissan likväl icke helt och hållet bort den högdragna stelhet som hon ansåg sin rang kräfva; men denna höghet mildrades genom den veka röst och det ångerfulla och heliga utseende som man så ofta pråträffar i klostren. Hon förstod att dölja sin despotiska vilja under vänliga, milda, nästan smekande former. Men de stackars flickorna, hvilka stodo under hennes välde, läto ej bedraga sig af röstens mjukhet; de visste alltför väl att deras vördade mor aldrig förlät det minsta fel eller ändrade ett fattadt beslut, och denna moderliga ton, som alltid talade om barmhertighet, lugnade dem sällan. Abbedissan var också hatad i djupet af allas hjertan och vid hennes namn darrade alla inom Anna af Österrikes kloster. Sedan flera dagar bebodde Theråse de Villeneuve Val-de-Gråce, hon hade endast en gång sett abbedissan, den dag då hennes mor presenterade henne för denna afskyvärda qvinna. Under hela tiden hade hon förblifvit i sin cell, jemte en laj-syster som hon erhållit till sin uppassning; hon lemnade endast detta rum en eller två timmar på dagen för att promenera i klosterträdgården. Hon hade ej emottagit något besök af sin familj, men hon erfor genom sin väkterskas språksamhet, att hennes mor gjorde täta visiter i klostret och långa stunder var inläst med fru de Merignac. Man hade underrättat henne om den olyckshändelse, hvilken träffat hotel de Villeneuve, likväl utan att meddela henne några närmare detaljer derom, för att ej nödgas berätta den verksamma del Philip de Lussan, hvilken hon ännu trodde fången på Bastiljen, tagit deruti,