Aftonbladet – 26 februari 1855, sida 2

Denna storartade byggnad hade förr utgjort tvenne bredvid hvarandra stående hotell; hvart och ett hade sin stora ingångsport och sin fyrkantiga gård, omgifven med mindre byggnader. Det ena hade länge tillhört en gammalnarinkunnig embetsmannafamilj, grefvarne Grandmesril. Dessa ledo några förluster, deras förmögenhet minskades, så att de sågo sig nödsakade att sälja denna ärfda boning. Financieren de Villeneuve, som bebodde det:angränsande hotellet; hvari han ej tyckte sig hafva tillräckligt utrymme, köpte detta alats, som förr bebotts af parlamentets: presidenter. Sedan han förenat de begge gårdarne genom ett hvalf, installerade han der sina hästar, kontor och talrika tjenare. På detta vis uppfylldes demsats, som de la: Bouyåre yttrade till drottningen af Palmyra, en sats, som isynnerhet i våra dagar förtjenar uppmärksamhet: En dag skall en af de herdar, som nu bebo de intill Palmyra angränsande hedarna och som blifvit rik genom inkomsten af edra floder, köpa ert kungliga palats för att försköna det och göra det värdigare sig och sin rikedom. Hotel de Villeneuve hade således tvenne hufvudingångar: den ena, praktfull och storartad, var förbehållen endast familjen och förhäma besökande, det var den: som bevakades af en schweizare, klädd i ett bländande livr6, den andr2,som låg litet längre ned, var bestämd åt kontorister, fournisörer och betjening. Denna port stod nästan alltid öppen, så att man efter behag kunde gå in och ut genom den. Längst fram på gården, som den ledde till, såg man den namnkunniga brunnen utur hvilken portvakten och hans hustru för några veckor sedan påstått sig hafva uppdragit djefvulen i ett vattenämbar. Sist förenade de begge trädgårdarnes stora träd sig med hvarandra och bildade ett tätt hvalf. Det var mot denna ingång som Philip vände sina steg, men sedan några dagar hade äfven den strängaste vaksamhet utöfvats på denna sida af hotel de Villeneuve; Emot vanligheten voro begge portarne stängda, endast en liten obemärkt port var öppen, och öfver den