Aftonbladet – 24 februari 1855, sida 3

att taga i närmare betraktelse; man genomlöpe sidorna 157 till 175, som afbandlar det or-aniska lifvets historia, för att finna om det ej är lärorikt att betrakta dylika ämnen, och man läse slutligen kapitlet om odödligbet, för att känna, hvilka upplyftande, heligt ljufva tankar naturens betraktande, ransakande, men ännu mera dess begripande, kunna alstra. Vi tillåta oss här införa följande stycke, den bästa karakteristik vi kunna lemna på detta arbete, som säkert skall tillvinna sig talrika läsare och älskare: Nästan öfverallt och i alla föremål finna vi latent värme och latent ljus, såsom vi kalla det. Detären värme, som icke ger sig tillkänna för vår känsla eller termometern; det är ett ljus, som ej lyser. Af ven menniskoanden icnesluter en stor skatt af latent värme och latent ljus; men värmen och ljuset bafva här blifvit af andelig natur, och vi kalla dem kärlek och sanning. Hos hvarje menniska befinner sig en stor rikedom af kärlek, af hvilken hon sjelf icke vet, men hvilken likväl då och då ger sig tillkänna. Förmöga att kunna älska är latent kärlek, och denna förmäga är så stor, att vi skulle häpna öfver denskämma om vi kunde komma i klart medvetande deraf. Kärlek och sanning ligga äfven i den vilseleddes själ; och det är dea icke till medvotande nvingen, som icke vill tåla vilifarelser bredg:; och derifrin dea inre tWwedrägten, när vi ops oss att anse för sont, hvad som icke är det: men äfven deraf den inre samklangen, när vi komms i besittning af en för oss ny sunniog. Medvetandet, att densamma redan länge tillhört oss, eburu omedseier, är det klaraste beviset för den i oss fördolda sanniogen, och orden uti ec gammel bok: Om ej ditt öga sollikt är, Hur kao du ljusets skönhet skava; Om de ej Gud i h ercat bär, Hur kon du då hans gadom fatta. böra äfven hit. Och denna skatt af k k och sannicg, denna hega eld kan och bör ej slockus. Vi veta om vautnet, när det irrin det vyntiga öfrergår i det för oss osynliga t lissåndet, att det då binder (4ör latent) ett iubbelt större qvunium al värme, än detsamma förr egde. Hvem vet, om icke också vår avde, ide ögonbiick han lemnsr kroppev, upptager et: vida större mått ur den oändliga skatten af den eviga kärleken och den eviga sanningen. — VV v