Aftonbladet – 24 februari 1855, sida 3

eningen stod i sin florerande vårstyrka; det var till båda ställena man så gerna gick att m antingen lifvas af de blommor, hvilkas, af hans fö vård framkallade, fägring var så tjusande, eller sa glädjas af de lifliga scener, hans talang visste de att i det glada samqvämet framkalla. je Hr Mäller har för nägra åratal sedan öfvergifvit Stockholm och gått att verka för föriy yngringen af en institution, som under upp-m sigt af vår störste lärde celebritet numera är i! hvad den ej förr varit och visar hvad den kan 2t blifva. Men från sin nya bostad gör sig hri Miller ännu påmind hos gamla vänner, och på ett sätt, som nog kan upplifva de förra eirinringarne om gamla fröjder. Men, kanske finnes det den som utbrister, i att en simpel trädgårdsmästare kan gifva sig . till att skrifva ordentliga böcker och för oss I bö hålla fram taflor ur den starka och lefvande Le naturen — han, som på sir höjd umgås med ne krukor och krymplingar i dem, han, som los icke hemtat dem från de herrliga regioner, ! der skapelsens fulihet ter sig lekamligena,;!? utan tillbringar sitt lif mellan stela rabatter eller i upphettade orangerier! Sådant bör ju vara förbehållet åt snillen, sådana som det, hvilket låtit oss följa med på sina herrliga botaniska utfiygter, eller krönta poeter, sädana som den, hvilken besjungitbloramornav? Men så är det dock icke. Vihafva Grd lof nu för tiden kommit derhän, att ingen eger monopolium på hvarken att känna eler veta eller omtala hvad han känner eller vet. Vi hafva kommit så långt. att man nu mera ej gör som de gjorde med Tycho Brahe — förJagade honom från sitt fäderne-land, derföre att han, en adelsman, vågade skrifva en bok om Herirans under — utan tvärtom, man hedrar hvar och en, som vill bidraga till sina medmenniskors upplysning och intellektuella nöje. Och dessutom är det nu en gång så, stt få saker lämpa sig så för nytta och nöje på en gång som allt hvad man kan berätta oss om naturen. Det är dess epråk vi känna oss böra förstå, för att kunna lefva i en verld, der allt borde vara nawr, det är dess sanningar vi inse oss böra fatta och erkänna, om vi vilja trifvas och gagna, det är dess skönheter vi ha en åtrå till att njuta af, om vi bär skola finna något varaktigt nöje, någon verklig lefnadslust och lefnadsglädje. Och är icke den, hvars hela lif alltid är helgadt åt vården af naturen, bäst egnad att säga oss hvad han funnit? Skall icke han, som dagligen och stundligen umgås med dess skapelser, ser dess lifsfenomener, söker att utransaka dess hemligheter och tyda dess lagar, vara den, som bäst skulle kusna undervisa andra om allt detta? Man må ej säga åt D. Miller att han förvrider naturen, att hans barn äro små, om ock täcka, missfoster. Vi hafva ofta hört honom bli ond öfver dylikt oförstånd och svara: Jag förädlar dem! Och så är det. Ty beskåda blott närmare dessa taflor och j skolen deri se bästa bevisen för, huru naturen förädlad förädlar. Det finnes i dessa taflor så oändligt mycket ljus, gånget från det högsta, ja det enda ljuset, så oändligt mycken skönhet, en återglans af den sanna skönheten, att hvar och en, som vill häraf låta sig lysas eller tjusas, skall erkänna, att de voro värda att uppmärksammas och begrundas. Dessa tafior äro 17. De framställa: naturstudium, vattnet, vårglädje, instinkt, naturen som konstnärinna, förhållandet mellan konst och natur, trädgårdskonstens förhållande till naturen, växtlifvet, om bladens förrättningar, växtindividen, de förändringar växterna äro underkastade genom odlingen, växternas bestämmelse, en blick på Sveriges Flora, det organiska lifvets historia, materie, kraft och form, kretslopp och framätskridande, samt sist Odödlighet. Man ser, att här är mycket att läsa, mycket att finna sig road af. De äro alla de allra små nättaste taflor man vill se, riktiga fotografier, som raed oefterhärmligt behag och sanning porträttera naturen. Eller kan man väl se något likare än denna skildring? För att kunna tydligare framställa . karakteren ar svenska floran, vill jag först anföra nägra kontrasterande drag af andra linders växtlighet. Nyss näm des Brasiliens palmer och Mexicos Kakt6er, tvecne till utseende och natur längt ätskiljda växifamiljer, hvar och en i sitt hemland utgörande en betydlig de! at vegetationen och pi sätt och vis karakteriseraudt densamma. Jag önskade först få upprulla för mina läsare en tafla af den heta pampas vid Venezuela Ioga leende gräsmatior hölja här den heta jorden. Ur fjellspringorna framblicka endast klotrunda, med taggar fruktansvärdt beväpnade bollar af Melocactus, uti en blekgrön drägt, med röda eller gulgrå, ulliga mössor. Stiger man upp mot Anderna, finner mar jorden betäckt med grågröna, runda Kaktus arter (Mammillarier), hvilka ofta förrädiskt äro gömda under kort gräs. Längre åt porr, på Mexicos sandslätter, ligger ett landskap, bränds af solen. Endas Kakteer vegetera här; grågröna, utan blad och utan renar, uppspira bär till 20—30 fots höjd månghör iga pelare af Cereus-ar:er, omkring bvilks, säsom omhägnad, stå i breda leder de med rysliga taggar beväpnade Opuntierae. På andra ställen gruppera sig ovanliga gestalter af Echinocactus, och ibland dem krypa ormlika Oereus-arier. Uti daen Buorrance grande växer i den krithaltiga jorden dena märkvär diga Cereus senilis, som har långt hvivt hår, så att mindre exemplar likna ett gubbhufsud. Den blir der anda till 24 fot hög. Antalet .af de hittills upptäckta Kakius-arteraa uppgår redan till 400 och skail troligen stiga till öfver tosende. De förekomma ifrån den 40 graden nordlig till den 49 graden sydlig bredd. Så presectera sig Kakteerna i sitt hemvist. Bilden är ej mycket inb udande, och sjelfva Kaktus-plan ornsa äro alldeles icke älskvärda; de äro naturens girigbukar, hvilka hafva sökt förskaffa och samla år sig allt, som var åtkoraligt förjdem, och de lemna med godo intet ifrån sig, så länge de lefra. ILöfträden i de varma zonerna, der de äro evigt gröna ,fälla ändock dä och då nägra blad, hvilka, sedan de upplöst sig, återge jörden bvad som -ogs ur densamma, och som kan landa till föda för andra växter. De ge derjemte skydd emot solstrålarae, och fylla ej sällan loften med vällukt. Allt detta undandraga sig likväl Kakteerna sorgfällig:; de samla endast skatter, och ju snålsre de äro, desto mera I gga de tillsammans i en rund summa; och att denna ej måtie bli så lätt åtkomlig för nigon iefvande varelse, stå de ständigt beväpnade med sina länga, spjutlika taggar. Endast under sjeliva blomningstidea gripas somliga af en frikostigare anda, och de utandas då nigon vällakt (t; ex. Cereus grandifloras, den så kallade Nattens drottning), men detia ängra de snart; dessa välluk If mV MH OM 00 PI RN AL