Aftonbladet – 24 februari 1855, sida 1

samma afskyvärda tillredelser. Philip yttrade ännu ej någon klagan, han visade endast sin vedervilja för denna motbjudande föda, genom att lemna hälften. Så snart han slutat äta dukade fångvaktarne af och drogo sig tillbaka. Philip tillbragte dagen med att läsa ett häfte af Moligre, som guvernörens alguaziler glömt qvår i hans koffert; Han var dock ej så fördjupad i läsningen, att han ej tänkte på den osäkra möjligheten att snart befrias. Det minsta aflägsna buller kom honom att darra, en vindbryggas neddragande eller en dörrs gnisslande i korridoren gaf honom hjertklappning. Ssart upphörde bullret -och suckande återtog han sin bok. Det blef middag, det blef afton, men ingen förändring hade egt rum för fången. Då de kommo för :att -ordna hans aftonmåltid var det redan sent, och de hade försett sig med lykta. Då de åter gingo frågade Philip dem om de ej ville lemna honom ett ljus. Guvernören har ieke tillåtit det, svarade den förnämste vaktaren kort. Och de gings begge utan vidare förklaring. Ensam uti mörkret angreps Philip, oaktadt sin låtsade ståndaktighet, af en djup modlöshet. Detta vacklande hopp, så hastigt tillintetgjordt, förorsakade en grym reaktion i hans själ. Han kände ett af dessa anfall af svaghet, för hvilka de starkaste organismer efter upprepade kriser måste duka under. Minnet af alla de personer, hvilka han hade älskat och hvilka han kanske aldrig mer skulle återse, framställde sig för hans minne. Hans hufvud sänktes mot: bröstet och hans ögon fylldes af tårar. Öfverlemnad åt sina melankoliska drömmar, tänkte han ej på att gå till hvila, ehuru aftonen var långt framskriden; Slutligen beslöt har dock att kasta sig på sängen, då ett svagt återsken af facklor syntes på hans fönster och förkunnade att en rond gick öfver gården, I satima ögonblick hördes steg i korridoren, bullret närmade sig-hastigt och dörren öppnades. Guvernören, föregången af flera vak