Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 4

medikamenter. Dessa sistnämda äro, när de komma ä hospitalerna tillhanda, ofta så förderfvade och genom1 dränkta af väta, att de, för att kunna användas till pulver, mäste torkas, hvarunder deras läkekraft till stor del, om ej helt och hållet, går förlorad. Korrespondenten fortfar: Mer än de otillräckliga och odugliga medikamenterna hafva vi våra sjukskötare att tacka för vårt tillfrisknande, och bland dessa sist nämde befinna sig för närvarande flera fångna ryssar, som ådagalägga ett verkligt heroiskt tälamod samt utföra till punkt och pricka de uppdrag som blifva dem ålagda. — Det är nägonting eget med ryska soldatens karakter. Trots furst Menschikoffs förbud att med grymhet behandla värnlösa motståndare, kan den ryske soldaten dock ej afhålla sig derifrån, utan ådagalägger under striden en exempellös rähet, som ej en gäng skonar fiendens lik för misshandling. Deremot bör man se och betrakta de fängna ryska soldaterna. Här finns allsintet spår af vildhet; alla samt och synnerligen äro oförargliga, förnöjsamma menniskor, som uppoffra sin egen vilja för att verkställa andras önskningar. Annorlunda förhåller det sig med öfverlöparne; dessa visa nästan utan undantag ett fräckt, oförskämdt och bakslugt väsen, äro nästan alla inpiskade galgfåglar med Iskariotsfysionomier och stoppa på sig allt som ej är nitoch nagelfast. Man kan ej använda dem hvarken till gröfre eller lättare arbeten och derför bli de också, så snart det finns rum för dem på något afseglande skepp, utan dröjsmål förflyttade till någon turkisk hamn.n Det sätt hvarpå turkarne behandlas af de allierade är verkligen upprörande och gör de sistnämda sannerligen föga heder. Korrespondenten säger härom: Om våra osmaniska allierades belägenhet är det kanhända bäst att alls icke yttra nägonting. Man skulle kunna skrifva folianter fulla, om man ville specificera det elände som herrskar bland dem. Derjemte behandlas de ej som bundsförvandter, utan som uslingar, som tiggare, hvilka man knappt bevärdigar med en blick. Men ej ens denna jersförelse är nog träffande, ty tiggaren är sin egen herre och har det privilegiet att taga vårt medlidande i anspråk ; den turkiske soldaten deremot är hela härens lastdjur, allas slaf, och trots det elände som i och med honom personifierats faller det på sin höjd fransmännen och zuaverna in att visa honom något medlidande; John Bull betraktar honom med bhjertlös likgiltighet oeh räcker honom på sin höjd en bit bröd, när den halft ihjelhungrade lemnar sig till föremål för ett rått, till en del handgripligt skämt. De ryska fångarne hafva det ojemförligt bättre än den turkiska militären, och likväl skriker man här ve och förbannelse, om den af arbete utmattade, än för vagnar förspände, än lill skansarbete begagnade turkiske soldaten, som kanhända under den föregå ende dagen ej ätit någonting annat än en bit rätt hästkött, sticker handen i en engelsk rationskorg och tillgriper ett stycke bröd eller annat dylikt. Ve bonom, om hans förbrytelse upptäckes, ty då rusa de närstående genast på honom och öfverhölja honom med hugg och slag, som skulle vara tillräckliga att betaga till och med en oxe all sansning. Fransmännen bete sig mera menskligt och äro derför af osmanerna vida mer omtyckta än våra rödrockar. På vatten lida vi nu, sedan kölden inträdt, ännu större brist än förut. Många soldater begagna, för att bespara sig besväret att gå, smält snö vid kokningen af sin mat, utan att akta på de föreställningar som göras dem, att de kunna sätta sin helsa på spel genom de af snön upptagna giftatomerna (?). Man må predika så mycket man vill för dessa skäggiga bussar, de bry sig ej derom, förr än spådomen gätt i fullbordan på dem och det redan är för sent. Låter lyckan dem äter slippa ut från lasarettet, så gå de på ännu argare än förut, emedan den öfvertygelsen herrskar bland dem, att den som en gång öfverstått giftkuren (medicinerandet), honom lemnar sjukdomen sedan för alltid oantastad. — Tama rofdjur. Följande kuriösa sammantriffande af namn på ett pass tilldrog sig för vågra är sedan: En handelsexpedit, Glada, reste från Göteborg och fick pass påskrifvet i Warberg af borgmästaren Hök, kontrasigneradt af stadsnotarien Lejon. I Halmstad påskrefs passet af landssekreteraren Grip, i Helsingborg af t. f. borgmästaren Örn, samt vid utfarten af tullvaktmästaren Falk. Då i Helsingör passet skulle päskrifvas af vakthafvande officeren, utbrast denne vid genomögnandet af de före gående namnteckningarne: Det var en helen hob rofdjure, men alle ere till lands, her skall de hafve stt till sös, och tecknade han derpå J. Gädda. — Kinesiska sjöröfvare. Trots alla engelsmännens bemödanden att rensa de kinesiska farvattnen från sjöröfvare och oaktadt stora nederlag ofta blifvit dessa tillfogade, finner man af de sednaste underrättelserna att ännu stora sjöröfvareflottor påträffas vid det himmelska rikets kuster. Af en från amiral Sterling i slutet af November insänd rapport synes att kapten OCallaghan då var nyss äterkommen frän en jagt på sjöröfrarne, hvilken haft följande resultat: 67 dschoaker uppbrända, enär det skulle varit för mycket tidsödande och besvärligt att bortföra dem; 90 kanoner tagna eller förstörda; 50 å 60 sjöröfvare dödade; omkring 60 tillfångatagna. Dschonkerna voro i allmänhet af den storlek att de kunnat föra 20 å 40 mars besättning, och beräknar man derföre i medeltal 20 man på hvarje dschonk, så voro de förstörda farkosterna inalles bemannade med icke mindre än 2000 sjöröfvare, af hvilka omkring 115 togos eller dödades. Äfven förstördes ett ansenligt ammu. nitionsförräd. — Hög ålder. I Ystad har en enka, Kerstin Åkesson, född Lundgren, nyligen aflidit i en älder af 91 är, 6 månader och 6 dagar.