Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 3

RR —— ooo. a oo Ks oo. OO i den eller den staden eller byn; ty han kunde ej ha någon id om den klerikala termen socken) och huru stor än vigten af hans meddelanden månde vara, vore det utan tvifvel icke till socknens prest, på hvilken han skulle tänka; det blefve icke, likasom i våra dagar, J) till presten eller kyrkoherden som han skulle I ställa sin skrifvelse: Ärevördige Herre vore för honom en fullkomligt okänd form, och -Jom man upplyste honom derom, att våra ; bruk. fordra, det dylika bref, vare sig till il innehåll eller form, ställas till presten, hvil,Iken skulle anse hvarje annan åtgärd såsom -J en förolämpning, samt att nu för tiden de heliga läro alla lekmän med det enda undantag af -1 presten, ordinerad att vara deras ledare, deraf herde, deras lärare; och att de heliga sjelfva skulle finna det ganska besynnerligt och opasIsande, att ett bref i religiösa ämnen ställdes till dem och icke till deras prest; skulle icke främlingen af allt detta helt naturligen draga : den slutföljd, att vi bytt om religion, och att I vi de facto upphört att vara kristna? Huru I skulle det vara honom möjligt att komma till en annan slutföljd? Och hvem kan väl un; dersöka läroembetet sådant det framställes i Nya Testamentet, jemföra detsamma med läroJembetet, sådant det visar sig för oss uti affallet, och ännu hetvifla den fundamentalrevolution som tillvägabragtes i den ordning hvilken Gud inrättat till sin församlings uppbyggelse?, I Derpå öfvergår förf. till en teckning af ;Iskilnaden emellan andlig styrelse,, som är Jen af Anden uppväckt gåfva, och kyrklig I styrelse der lydnad och aktning å ena sidan fordras såsom en rättighet, å andra sidan beviljas såsom en plägsed. — De heligas samIfund blir omöjligt under de klerikala systeImerna. Man finner ock derföre nästan alla I kristna skriftställare, till och med de bästa, kframstölla erfarenhetskristendomen såsom en , hsärskild, personlig, individuel sak, oberoende haf föreningen med Kristi enda kro pEna hälfIten af Nya Testamentet blifver sålunda en förJiseglad bok för teologerna : Johannis första epiistel t. ex. ligger öfver och utom alla predikstolars och katedrars fattning. Sedan de kristna hade :försakat andans embete, och satt i dess ställe jen köttslig styrelse af deras egen uppfinning, ;såg man hastigt kunskapen om det nya buJidet (Joh. -13: 34) förminskas och försvinna; och i stället för Guds tempels första herrlighet antogo de, hvad vi i dag se ibland 088, den sekteriska förödelsens dystra möriker och den klerikala dödens prunkande fester (SS 14, 15). Slutligen framställer förf. ( 16) en tafla öfver de olyckor som äro jen följd af de klerikala systemerna, tecknad af samma systemers anhängare. Häraf borde man lätt finna, huru syftemålet med denna lilla skrift är att med exegesens och erfarenhetens vapen bekämpa den åsigt, som tillerkänner det kyrkliga läroembetet i dess nuvarande form gudomligt mrsprung, äfvensom den sednast äfven ibland oss strängt framhållna sats, att sakramenternas förvaltande, evangelii predikande, ja ända till bibelordets förklaring ej annat än unfantagaris kunna lekmän medgifvas. Mindre tydligt Bar författaren deremot tillkännagifvit den posfära form i hvilken han önskar se läroembetet uppträda. Väl antyder han (pag. 19) någonting sådant, då han yttrar att de btrogna hafva skäl att hoppas det kyrkans pöfverhufvud skall ha dem iminne och medbdela dem äfven denna välsignelse (den andliga styrelsen); men kriterierna för ett dydikt meddelande betecknas icke. Långt ifrån Att på något sätt vilja erkänna det slags moinopolium; för det vigda läroembetet, som af ålder inom kristna kyrkan och nyligen vid sista riksdag af de flesta bland kyrkans s.k. :målsmän yrkats, måste vi dock biträda doktor Thomanders på Melanchtons vittnesbörd igrundade åsigt, ) att, ehuru ordets utläggning och förklaring är hvarje kristen tillåten, cit ;särskildt läroembete är inrättadt, på det att någon alltid må för de vigtiga ändamålen Ivara att tillgå. Det beklagansvärda från de iförsta kristna samfundens lif så djuptaffallna och verkligt hedniska tillstånd, hvaruti flertalet af vär tids menigheter sig befinna, påikallar i sanning vård ej mindre af en god stamhär än af en öfvad milis. Der dylika imenigheter derjemte äro försjunkna i den idjupaste fattigdom, är ej att förmoda det Jinom dem en andlig.styrelse må kunna organiseras; och detta är en sf de olägenheter dem en af Englands: utmärktare statsmän, Macaulay, för öfrigt ingalunda obenägen emot det s. k. fria systemet, inom underhuset anfört emot samma system. Emellertid, ochi afvaktan på den utredning af hithörande vigtiga frågor hvilken man i anledning af förej varande skrift måhända har rätt att af våra teologer vänta, vilja vi blott hafva antydt, att lekmannaverksamhetens rätt och pligt inom svenska kyrkan. är ett mål hvilket, en gång insedt, skall förr eller sednare vinnäs och, genombrytande monopoliets alla skrankor, befordra en välgörande vexelverkan emellan dem som bära den yttre och inre vigningens -linsegel och dem hvilka ej hafva afinat än den sednare att uppvisa. B-t—Ll. ) Lexikonet säger, att paroisse (socken) kommer :f Grekiska ordet paroikia, användt i denna mening af några kyrkomöten. Detta ord igenfinnes tvenne gånger uti Nya Testamentet: Ap. G. 13: 17, och 1. Petr. : 1:. 17, hvarest Lausanner-öfversättningen ätergifver detsamma med vistelse och bostad (den Svenska med land och elände!). Man finner icke i Gus Ord. hvarken till ord eller sak sockensystemet, en rent klerikal uppfinning, hvilken endast allt för mycket. hämmat Evangelii framsteg. (Fr. Öfvers.) ) Se presteståndets protokoller för 1854, V. bandet, Å pag. 318. — HER — Af fiera insända artiklar som kommit oss tillhanda röfände frågan om Hjulsjö pcgtorat meddela vi här den kortaste. e Till. Redaktionen aj Aftonbladet! Scm detsuti Afsonbladet N:o 35 för den 12dennes intagna aUtdrag af ett bref från Hjulsjö, onekligen tärfvar beriktigande, så får jag ödmjukliger anhålla att detta, ehuru ofullständiga, måtte uti samma tidning få infiyta. At: afsgten med den tillämnade fjerde profpredi