Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 3

Roden. Men för att få ett begrepp om orimliga I kyrkolagars menliga verkningar och vådor sf ti låta samveten behandlas af polismaktens i omvändelseinstrumenter, behöfver man ej göra en reza till Toscana: vi ha allt detta på vida närmare håll. :å länge svenska medborgare, froget vidhållande Au rgiska bekännelsen, tvirtemot samma bekänt s uttryckliga stadd gande förmenas att upplygga sig af andaktshöcker, i mer än ett sekel med välsignelse inom vår ky hegagnade; så länge det i lagens ögon betraktas som brott sc sång och ordets hetraktande söka helge skapslitvet (hvilket deremot opåtaldt får bära den mest hedniska prägel); så länge man såsom gäckeri med sakramenterna, bestraffar dessas utdelning af kristas inbördes utan biträde af ordinerad prest, måste en svensk med smärta och blygsel känna sig inkompetent at: deltaga i en sådan deputation som den under lord Roden anförda, af grundad farhåga att iorens eller Rom mötas med det dräpande svaret: vi förfölja åtminstone icke våra egna trosförvandter,; ja, man finner sig ej helle, befogad att i allmänhet ifra emot dea katolska intoleransen. Grunden till denna såväl inom protestantiska som romerska kyrkan rådande förföljelseanda är att söka uti en skef uppfattning ej mindre af lekmannaverksamhetens vilkor än af läroembetets natur; och såsom ett försök till utredning af dessa vigtigare frågor är n:o 2 af här anmälda skrifter i hög grad förtjent af uppmärksamhet. Redan i företalet visar den franske öfversättaren, hr Recorden, huru nödig den frimodiga bekännelsen af Guds sanning är, så länge det praktiska systeme: om en enda menniska i spetsen för en hjord någonstädes bibehålles; så länge man nödgas påminna derom, att alla kristna äro andliga ( ecclesiastici) emedan de. alla tillhöra kyrkan ( ecclesia) samt att alla derjemte äro lekmän (— laiei) emedan de alla tillsammans bilda Guds folk ( Laos); så länge man ännu vädjar till den historiska kyrkan, liksom i afseende på de kyrkliga institutionerna kyrkohistorien vore någonting annat än en berättelse om sanningens gradvisa förvrängande; så länge icke alla kristna komma öfverens derom, att likasom den dogmatiska reformationen genom Guds nåd sedan trenne århundraden är gjord, den kyrkliga reformationen ännu återstår att göra. Författaren framställer i sitt förord, huru man allestädes återfinner det protestantiska läroembetet baseradt på det föregående systemets gamla maximer och gamla principer; huru det presterliga prerogativet äfvensom alla dess attributer kommit från samma källa, som är Rom. Derpå visar han, 1, uti en öfverblick på de sekter som. utgått ur anglikanska kyrkan, huru alla dessa söndringar uppkommit af frågan om det andliga läroembetet; i 8 2 huru sväfvande och obestämdt det populära begreppå om läroembetet är, i det man samman landar prestens och lärarens kategorier samt anser en sådan oundgängligen böra vara invigd af andra prester, ansvara för menniskosjälars frälsning och leda allt som hörer till religionen. Uti 3 och 4 utvecklas det bibliska begreppet om ordets embete enligt I Kor. 12, och tillämpas på de protestantiska kyrkorna, hvilka afvikit härutinnan. Då Paulus uttryckligen säger oss, att om alla ivore en lem, skulle det icke vara någon Jlekamen, hvem ser ej i dessa ord domen öfver det klerikala systemet, hvilket framställer lekamen under formen af en enda lem, nemligen läraren, den-ordinerade, officielle, aflönade läraren, hvilken anses i sin person förena andens alla gåfvor. De apostoliska : föreskrifterna härom återfinnas i 1 Kor. 14, Rom. 12, Eph: 4, 1 Petr. 11. — Då sålunda (SS 5 och 6) den professionella kristenhetens Järoembete betecknår en klass af menniskor, afsöndrad medelst en presterlig ceremoni ifrån ide troendes samfund och invigda för ett kall som gifver dem uteslutande rätt att predika, undervisa, föda, vårda hjorden och utdela sakramenterna ; så framställes deremot i Nyal Testamentet läroembetet såsom en de Heligas tjenst af hvad slåg som helst emot Gud och !emot hans kyrka. Denna tjenst uttryckes vanligen iSkriften med ordet diaconia, hvarI vid man inom de olika kyrkorna fästat ett) oriktigt, klerikalt begrepp, samt i romerska, I anglikanska och flere dissenterkyrkor bildåt en särskild klerikal klassaf diaconi; eburu detta ord på intet enda ställe i Nya Testamentet: betyder kyrkliga eräbetsmän. Öfverallt; der ordet embete användes för att uttrycka kristnas handlingar, har detbetydelsen af tjenst, och ganska ofta har det afseende på alla heligas inbördes tjenst. I afseende på sakraimenternas förvaltande (ett för skriften fullkomligt främmande talesätt, men hvarmed man nu ihos oss vill göra den borgerliga straffmakten ibekant) finner man tydligen af Apostla G. 10: 48, att de i Cornelii hus omvända icke af någon lärare döptes; Jika litet kan i samma boks 20: 7, jemförd med 1 Kor 11: 20—34, upptäckas någon Nattvardens utdelning af uteslutande: vigda händer. Hvad Evangelii predikan angår, ser man af! Apostla G: 11: 19— 81 huru ovigda predikanter förkunnade ordet; en åtgärd hvilken, långt ifrån att anses irregulier eller. med höga böter beläggas, väckte glädje -hos: apostelen Barnabass:Beträffande åter ordinationen;vid hvilken man fästar så mycken vigt, upplyses man af Apostla G. 18: 24 och 2. Kor. 4: 13, att i den Apostoliska tiden ingen annan ordination erfordrades än trons invigning; meddelad af den Heliga Anda. S 7.Man harsförtydt skrifterna för att. derutur draga den klerikala vigningen. 6-8. Händers påläggning, detta klerikalismens sista fäste, och som för så många utgör ett mysterium, hvilket innebär. hela prestvärdigheten medalla dess tillbehör, betecknar enligt Skriftens vittnesbörd antingen en enkelvälsignelse; Math. 19:13, 15; eller erkännandet af sen itjenst inom försanslingen, Ap. G. 6: 456; eller ett brödernas anförtroende i Guds nåd för något särskildt. verk, Ap. Gern. 13; eller en handling, genom hvilken den Hel. Andes gåfva Ad dala dan AR? 0 20.27. 17 IR 10. RA