Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 2

KONGL. TEATERN. I går gafs Don Juan för första gången denna säsong och för fullt hus. Operans besättning var densamma som förr, ehuru man hört omtalas ett par behöfliga reformer i detta och flera hänseenden; hvilket lärer härröra deraf att operans upptagande vid detta tillfälle helt hastigt blifvit beramadt och endast beräknadt på några få representationer. En sedan flera decennier önskad reform har, såsom man af den närvarande styrelsens omtänksamhet kunde vänta, emellertid redan vidtagits: afgrundssceaen med den Dupuyska musiken är afskaffad Vi erinra blottatt de båda demonerna jemte Don Juan sjelf ej förr än i sista ögonblicket böra begifva sig på luckan, emedan det eljest ser ut som om-de stode på en liten ö; som endast rymmer tre personer. En annan liten reform har skett i sista scenen, der illusionen förr blifvit betydligen störd genom od omtänksam betjent, som, förutseende att han herre i förskräckelsen öfver spökets ankoms skulle släppa armstaken som han håller i handen, alltid passat på att bevara den från fall. Numera släpper Don Juan den verkligen, och denna förbättring är ej ovigtig. — Elviras och guvernörens representanter förmå visserligen ieke såsom sig bör uppbära sina partier; dock! gjorde man i öfrigt sitt bästa och operan gick 1 flera hänseenden ganska berömvärdt. Hr Walin vårdar onekligen sitt parti ganska mycket och förtjenar erkännande derför; i de större ensemblerna, der han utvecklar mycken kraft, har han sina bästa momenter; vid vissa tillfällen deremot, såsom i scenen med Zerlina, märker man alltför litet af ormen, som lurar under blommorna; för öfrigt tro vi att recitativets införande i stället för den föråldrade dialogen skulle utöfva ett fördelaktigt inflytande på detta såväl som på flera af.operans partier. MI Michal är en utmärkt donna Anna; hennes stora aria i sista akten var en af representationens bästa glanspunkter; det stora recitativet i andra akten skulle visserligen erfordra något mera tragisk patos. Äfven fru Strandberg förtjenar allt beröm; en liten repetition med den nya innehafvaren af det obligata violoncellpartiet vore kanske ej obehöflig. Hr Strandbergs sång (som Ottavio) höres med förtjent bifall; hans mimik och stumma spel kunna deremot svårligen godkännas. Hr Lundbergh är en ganska god Masetto, och hr Uddman (Leporello) eger i sin uppfattning en i sig sjelf treflig, men med. rolens ej fullt öfverensstämmande humor, För framtiden tillstyrka vi en moderation af vissa tempi, t. ex. ouverturens Allegro, introduktionen, champagnerondon, esdur-satsen i andra aktens final samt sextettens Allegrosats.