Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 2

vaktare, hvilka, tysta som skuggor, smögo förbi honom, eller orörliga skildtvakter, som stödda mot sina gevär, tyst postade i de mörka gångarne. Ändtligen stannade Philips följeslagare framför en låg, svart dörr, till hvilken han länge sökte nyckeln; då han slutligen funnit den öppnade han långsamt det rostiga låset och fråndrog med ansträngning de tunga riglarne. Nu inträdde de uti ett stort rum, rundt liksom tornet i hvilket det låg. Det var försedt med ett smalt fönster, hvars rutor voro öfverklistrade med papper, så att man 2j kunde kasta en enda blick ned på gården, en svag dagstråle kunde endast med möda tränga sig igenom dem. Taket var hvälfdt och väggarne af tegelsten, genom spiselns gapande öppning inträngde luften och dagern mera fritt än genom fönstret. Murarne voro fullklottrade med ordspråk och verser, skrifna med kol af Philips företrädare. Möbleringen svarade emot boningen. En eländig, maläten madrass, genomvåt af fukt, en halmstol, ett haltande bord och en vattkruka; se der den lyx som konungen bestod siaa gäster på slottet Bastiljen. Och ändå huru mycket sämre behandlades ej Latude och Pråvot de Beaumont uti de förfärliga fängelsehålor som man tilldelat dem! Philip visade emelle:tid hvarken missnöje eller förvåving öfver sin blifvande boning. Huru kunde han, som några timmar förut så modigt afvaktat döden i Paris underjordiska gångar, förskräckas öfver ett fängelse? Han satte sig på den enda stol som fanns i rummet; själen svigtade ej, men kroppen dignade af trötthet. Läsaren har förmodligen icke glömt att vår unge hjelte alltsedan den föregående aftonen ej njutit ett ögonblicks hvila, att han tillbragt natten under utomordentlig verksamhet och oupphörliga sinnesrörelser,