Aftonbladet – 21 februari 1855, sida 2

hvilket beslut hon ämnat utföra, då hennes föräldrar inträdt. Generalförpaktaren och hans fru ryggade förskräckta tillbaka då de erforo denna otroliga nyhet. Begära af kungen nåd för fången! utropade ändtligen fru de Villeneuve. Dåraktiga barn, du är då förtrollad ! Hon hade nog lyckats,, utropade financieren. Jag svär på att hon skulle erhållit denna nåd. Men, store Gud, hellre ville jag s2 mitt älskade barn i den der grottan som herr de Marmontel talar om och som är uppfylld med rysliga ormar — ni känner ju det der arbetet, min fru — ja, tusen gånger hellre i denna rysliga håla än i kungens palats. Nej, det är icke möjligt ait en sådan id ensamt uppstått i flickans hjerna. Det är bestämdt den afskyvärda Durand som vilat allt det onda... Hon må vara er spion så mycket ni vill, men jag låter genast jaga henne ur hotellet. Min far, jag försäkrar er att den stackars qvinnan . . . Stanna, min herre,, sade fru de Villeneuve med bitterhet; fru Durand är i min tjenst, icke i er; och med henne ämnar jag handia som jag sjelf för godt finner. För öfrigt kan er klemmighet med vår dotter hafva de obehagligaste följder. Tänk om hon utfört sin galna id; vi hade då blifvit en visa för både hofvet och staden. Således ingen svaghet mera herr de Villeneuve; fröken skall genast lofva oss blind lydnad; eller finna vi oss föranlåtne att fullfölja vårt förut fattade beslut. Fru de Villeneuve satte sig framför den brottsliga med samma allvar och köld som då en domare intager sin plats framför tribunalet. Financieren skrynklade sitt krås och snusade under det han kastade oroliga blickar