Aftonbladet – 20 februari 1855, sida 2

dom gett soldaterna i en anfallskolonn störta mot ett enda mål, t. ex. mot den betäckta vägen i en fästning, med storm öfverstiga den, och än ytterligare bemäktiga sig ravelinen eller till och med genom lönporten intränga i det inre af platsen under fiendens förföljande. Detta är emellertid öfverrumplingar som vid ett lugnt öfvervägandemåste anses omöjliga, och som lyckas blott till följd af stridens hetta, till följd af den berusning som framkallas af krutröken, till följd af hänförelsen under en börjad seger, samt till följd af den ytterliga eggelse som framkallas af sjelfva faran. Sådana händelser ha inträffat under alla krig. Men hvilken general skulle våga räkna på något sådant, och hvilken skulle vilja företaga sig att anbefalla utförandet, steg för steg, af hvad vi beskrifvit? Han skulle bloitställa sig för ett nederlag och att oförsigtigt uppoffra en mängd krigare. En hvar vet, att ett stort nederlag vid början af ett fälttåg medför ledsamma följder; förutom en stor förlust af manskap, har det äfven till resultat att skada armåns vapenära, att försvaga truppernas moraliska kraft, på samma gång som det sporrar de fientliga trupperna, och slutligen blottställer det äfven generalens anseende. Man har således skäl att anse det klokt af lord Raglan att han afrådde marskalk S:t Arnaud från att redan första dagen försöka en stormning få Sebastopol. Då de båda armeerna hunno fram, hade de att slå upp sina läger, öppna löpgrafvarne, uppföra batterier. Derefter var man nödsakad att med stor möda framföra belägringsmaterielen från kusten till löpgrafvarne, samt att uppställa densamma. Detta svåra arbete medtog fjorton dagar. Under denna tid fortforo ryssarne att dag och natt arbeta på sina befästningar. Vallarne höjde sig och förstorades synbarligen dag från dag. Det är häraf man slutat att det tillförene icke fanns några befästningar alls. Ryssarne arbetade utan fara, ty vår eld var icke öppnad, hvaremot de ouppbörligen skickade oss kulor och bomber, hvilket bevisar att deras bastioner allaredan voro beväpnade. Slutligen öppnades vår eld med stor kraft, och armen började hoppas att snart se försvarsverken förstörda och flera brescher öppnade. Denna förhoppning uttalades i alla bref från Krim vid denna tid. Men då företedde sig en uti belägringarnes historia alldeles ny omständighet, nemligen att de belägrades eld var tio gånger verksammare än de belägrandes. De allierade hade emellertid då en belägringsattiralj af 160 å 170 24och 30-pundiga kanoner, en attiralj som skulle vara tillräcklig mot den starkaste fästning i Europa. Men ryssarne hade, som man vet, afväpnat sin flotta ochi batterier uppställt 50och 68-pundiga skeppskanoner, och vunno sålunda öfverhand såväl i styckenas antal som i deras kaliber. Det gagnade till ingenting att dagligen demontera ett dussin af deras stycken, ty de ersattes genast under natten; bröstvärn och embrassyrer reparerades af talrika arbetare, och våra artillerister hade den ytterliga förtreten att i daggryningen se uti godt och fullständigt skick de samma batterier hvilka de dagen förut hade förstört. Man kan säga att Sebastopol eger ett outtömligt förråd af kanoner och ammunition. Den allierade armåen förlorar emellertid icke modet; hon fullföljer med en beundransvärd ihärdighet sina svåra arbeten. Löpgrafvarne äro framskjutna inom 300 fot från fästningen, och nya batterier af gröfre kaliber äro uppförda på nya ställen, från hvilka man hoppas kunna på ett fruktansvärdt och afgörande sätt beskjuta befästningarne. För ögonblicket äro såväl operationerna som kanonelden afbrutna, och man inskränker sig till begagnandet af mörsarne, som dag och natt kasta bomber mot staden. Den tjocka snö, som för närvarande betäcker marken, hindrar hvarje annat försök, hvilket emellertid icke är så att förstå som skulle den hindra truppernas marsch, i händelse det skulle komma i fråga att sätta dem i rörelse, utan vi vilja dermed säga, att snön öfverdragit marken och förskansningarne med ett täckelse, som förhindrar urskiljandet såväl af dessa sednare somaf terrängens ojeninheter. — — Tvenne förslager sägas nu vara åbane: det ena att skrida till storm så snart förstöringen af förskansningarne sådant tillåter; det andra, att först marschera mot ryska armåen, slå densamma och derefter återvända till Sebastopol, som man då skulle fullständigt innesluta, vid det man belägrade de norra fästena på samma gång som staden. Vare härmed huru som helst, det säkra är emellertid att en stor krigsoperation förberedes sedan man beslutat att i Eupatoria uppställa en turkisk arme under Omer Paschas befäl. De förbundna nationerna skola snart ha 160,000 man på Krim. Ryssarne fördubbla äfven sina ansträngningar. Sebastopols belägring gitver sålunda anledning till en minnesvärd strid, som kan komma att omfatta hela Europa och som drager till sig verldens uppmärksamhet.,