Aftonbladet – 19 februari 1855, sida 3

samhällets organisation allt mer och mer representera frihetsiden. Denna skall bli mensklighetens sista triumf, dels emedan styrelsekonsten ingår i de personliga ;ntressenas sfer, så att tillämpningen af dess lagar hindras af enskilt sjelfviskhet, och dels emedan samhället, innan det kan rätt konstitueras, måste vända blicken på sig sjelf, observera lagarne för sin egen tillvaro och hinna till medvejude om sina förmögenheter och förhållanen. Nationalekonomien må lösa frågan om nationernas kommersiella förhållanden till hvarandra, genom att visa att de alla af naturen äro medarbetare och vänner; men arbetets öfverlemnande åt de oblidkeliga verkningarne af den personliga konkurrensen kan aldrig antagas som regel för förhållandena man och man emellan. Kärleken till andra och till slägtet är lika mycket en del af menniskans natur som kärleken till hennes eget jag. Det är en gemensam instinkt, som alla förnimma, att menniska är ansvarig för menniska. Hjertat har. sina orakler så väl som förståndet, och detta är ett f dem. Intet verkställbart system för gocial jemlikhet har någonsin blifvit fram-. bragt; eljest både skulle och kunle det blifvit antaget. Häraf följer ej attintet kan upptänkas. Det är ingen nödvändig motsats mellan arbete och intelligens. För att höja massörna måste de sjeltva ha tillräcklig kultur att känna sina rättigheter, mod att göra dem gällande och nog mycken sjelfaktning att ej nöjas med någonting mindre. Den goda tiden kommer, då mensklighetens ande skall erkänna alla medlemmar af sin familj som lika berättigade till hennes omsorger; då den hjertlösa jargongen om öfverproduktion midt under hungersnöden skall sluta med en bättre insigt i konsten att fördela nationalrikedomen, då den ena menniskan skall umgås med den ant dra som med en broder, och då sambällsinrättningarne skola hvila på jemlikhetens och frihetens grund. Men detta resultat måste komma från utvecklingen af det inre lifvet genom allmän kultur; det kan ej tillskapas genom tvånget af en yttre filantropi; och ännu mindre genom det samvetslösa våldet hos män, hvilkas förtviflade djerfhet skulle vilja begagna skräcken som ett medel att rida på det borgerliga krigets stormvind. En lycklig revolution :uppskjuter, i likhet med alla andra bildningsprocesser, från inre lifsfrön. Ett folk är alltid logiskt i sitt handlingssätt. Dess institutioner äro reflexerna af dess hjerta och förstånd, och i samma mån som de renas och upplysas måste dess offentliga lif blien uppenbarelse af det allmänna förnuftets herravälde: På detta sätt verkställas förändringar säkert och omärkligt. Der en länge väntad reform tyckes blifvit ögonblickligen verkställd, skall man finna att det lyckliga resultatet blott var plockandet af en frukt som långsamt mognat. Den stilla och oemotståndliga rörelse i menniskosjälen, som tyst men i grund renar meningarne och förändrar samhällena, bringar frihet både åt själen och verlden. Alla despoter på jorden kunna ej förhindra dess ankomst. Hvarje falsk åsigt som menniskan utbyter mot en sannare, hvarje bortkastad vidskepelse är en frigörelse ur fångenskap. Sträfvandet till universalitet innebär nödvändigt en sträfvan efter frihet både i tro och handling. De äldsta tidernas tro var af alla andra den gröfsta. Hvarje århundrade af den kristna kyrkan är renare ochfriare än sin föregångare. Under närvarande tid är totalbeloppet af andlig kunskap så väl som af frihet större och mindre uppblandad med villfarelse än någonsin förut. Framtiden skall öf erträffa den. Den meningslösa striden emellan rationalism och supranaturalism skall up, höra; en tid af skepticism skall ej mer kallas en förnuftsålder, och förnuft och religion skola befinnas samstimmiga. Inom politikens ser har det republikanska styrelsesättet länge utgjort målet för de visa-. stes och bästes önskningar. Menniskoslägtet, säger Dante, då han gör ett öfverslag af medeltidens erfarenhet, är i sitt lyckligaste tillstånd, då det har den största grad af frihet,, och Kant, uttalande protestantismens sista ord, förklarar likaledes den republikanska styrelseformen vara den enda sanna borgerliga författningen,. Dess beständiga fortfarande förutsätter tillräcklig erfarenhet och kultur, men de förhållanden under hvilka republiker äro möjliga få med hvarje dag allt mera fotfäste. Civilisationen Byter som en mäktig Fod genom en omätlig dal, inbjudande strömmar från alla håll att öka dess vattenmassa, om blir bredare och djupare och klarare alltsom den rullar framåt. Låtom oss utan. fruktan anförtro oss åt dess vågor, ja, medtillförsigt och glädje, Då slägtets fortskridande tyckes vara Försyrens stora afsigt, tillkommer det oss alla att tillbedja framtiden. Vi måste vara beredda stt offra oas för den kommande generationen, liksom den i sin ordning måste lefva för sina efterkommande. Vi få ej låta nedslå oss af den tanken att mensklighetens innerliga förening gör det omöjligt för någon del af den civiliserade verlden att stå långt framom alla de öfriga, eller sörja deröfver att en oföränderlig fullkorlighet aldrig kan ernås. Allting är i rörelse och mot ett bättre, med undantag endast af den bestämda eviga lag som föreskrifver förändringen såsom nödvändig, eller rättare med undantag endast af Gud, som i sig innesluter all tillväro, all sanning och all lag: Ämnet föf mehniskans tanke förblir detsamma, men summan af hennes förvärfvade insigter växer med tiden, :så att hennes sednaste filosofiska system alltid är det bästa, emedan det innesluter alla dem som gått förut. Verldens sedfiaste politiska tillståhd är likaledes bättre och förträffligare än det gamla, ty det framställer i full verksamhet hela sanningsarfvet, sådant det blifvit förökadt och förädladt af den lefvande anden hos en upplystare mensklighet. J bröder, som: förenat er för att studera Å SIE PERIC IP TrA C I PA SE CERN I FORE LIPPESARSSNE SS