Aftonbladet – 19 februari 1855, sida 3

SKAM ASEA Det sista halfva århundradets betydelse. (Slut från lördagsbl.) , Mensklighetens samband med den oändlige utgör hermes enhet. Häri ligger också vår tröst för det obestridliga faktum, att menskligheten under sin väg uppåt går genom dödens skuggor och öfver förgängelsens Jemningar. Hennes väg är beströdd med ruinerna af bildningsförsök, som aldrig kröntes med framgång. Huru ofta lider ej den rättskaffens mannen, och ofta mest för sina mest glänsande dygder! Huru ofia tyckas ej de ädlaste offer för en nations pånyttfödande hå blifvit gjorda förgäfves! Huru ofta blir ej frihetens försvarare nedslagen i striden, och den symbol han höjde trampad under fötterna! Men hvad är en i.divids lif mot hans lands? Statens eller nationens i ett visst ögonblick. emot slägtets? Den rättskaffens mannen. skulle upphöra att vara rättskaffens, om han droge i betärkande att dö för sitt slägte. Flisorna som flyga från jernet under arbetarens. slag visa huru flitigt han sköter sitt kall; leran som bortkastas från krukmakarens hjul visar huru hans verk framskrider; marmorskörfvorna som borthuggas af skulptörens mejsel låta skönhetens under växa uns der hans-hand. Ingenting går förloradt. Jag lemnar åt andra att fråga hvarföre rolerna äro fördelade som de äro och ej annorlunda. Menskligheten går fran-åt, ledsagad af mar: tyrerna. Det är vår tröst att deras sorger och förföljelser och död lidas för en gemenzam sak och ej förgäfves. Verlden börjar just nu att öppna ögonen för denna id om slägtets enhet och att upptäcka hvilken rikedom på internationela, sociala och politiska revolutioner den innebär. Utan att söka närmare utveckla hvad endast den större visheten hos kommande generationer kan fullt fatta och praktiskt tillämpa, må vi blott anmärka att menniskoanden sträfvar ej blott till enhet, utan äfven till allmännelighet. Den oändliga sanningen mottages aldrig utan någon tillsats af villfarelse, och iden kamp som nödvändigtvis uppstår mellan dem; begge undergår villfarelsen en ständig. reningsprocess. . . Undersökningar fortgå rastlöst.. Den förklarande hypotesen, beständigt förnyad, erhåller beständiga rättelser. Nya iakttagelser uppdaga misstagen i den förra hypotesen; teorien genomgås ånyo och bevisen derför upprepas och ökas. Sålunda fortgår menniskoanden från iakttagelse till hypotes och från hypotes till iakttagelse, ständigt vinnande ett allt större välde öfver sina samlade kunskapsför:åder, genom en generaliserande öfverblick som för. allt närmare och närmare den absoluta sanningen: Med hvarje nytt år söker ett allt större antal individer hos hvarje särskilt folk göra sig reda för menniskans bestämmelse och natur; och som sanningen och Guds lagar äro oföränderliga, skall skörden bli desto större, ju större antal individer sysselsätta s:g med detta studium. Men detta är ej allt. Nationer. a dragas till hvarandra såsom medlemwmar af en enda familj, och deras ömsesidiga vinst blir snart deras gemensamma egendom. Häri ligger sålunda en dubbel fördel. Sanningen, såsom uppfattad af menniskan, återvinner ständigt allt mer sin ursprungliga glans och banar sig ständigt småningom väg till allmänt erkännande, medan slägtet med hvarje borttagen vill arelse föres fill en allt större tikhet med Gud. — Härmed dock ej sagdt att större män skola uppstå... tlvem kan väl någonsin ega skaldens skapande funtasii större fullkomlighet än Homer, Dante eller Shakeipeard? Hvem kan urskilja tingens ideer klaräfe än Plato-eller blifva: fullständigare utrustad med alla tankens och den vetenskapliga forskningens hjelpmedel än Aristoteles? I tankens universalitet, hvem öfver år Baco eller Leibnitz eller Kant? Missan af menniskor skola aldrig hvar för Big bli deras jemlikar. Ja, verlden torde till och med aldrig mera få sederas like. Det saknak ej personer som tto; att ju merodlibgen sprides, desto mindre gkall den ena menniskan i intelligens skilja sig från den andra; att der kolossala storheten hos nägra individer häntyder få en allmän underlägsenhet, alldeles som trädet, hvilket höjer sig öfver slätten i sin ensliga storhet hinner den fullaste utveckling, eller liksom klippan, som står för sig sjelf i vildmarken, tyckes kasta ifrån sig den vidsträcktåste -öch-angehämaste skuggå; med ett ord, att medelmåttans dag randas med den allmänna bildningens. Men om också ej visare män uppstå, skall det dock säkerligen finnas