Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 2

sig hafva varit orsaken till sammanstötningen, och vände sig för att säga några urskuldande ord till den han trott sig förolämpat. Den främmande stannade förmodligen i samma afsigt, så att begge stodo framför hvarandra med hatten i hand. Den okände bar luggslitna svarta kläder, och glasögon med siltverbågar betäickte en stor del at hans ansigte. Han var mager, men lång; enligt utseendet någon fattig lärd, någon kund till de antiqvariska bokhandlarne kring kajerna. Vid Philips första ord afbröt han honom med ett helt svall af ursäkter. Det är jag, min herre, som är den brottslige, sade han, och jag är utom mig af sorg öfver min oskicklighet. Min herre, jag är er ödmjukaste tjenare. Efter dessa utbytta artigheter bo de de naturligtvis åtskiljas; Philip aflägsnade sig redan, men den okände sprang efter honom. Jag ber tusen gånger om förlåtelse, återtog han i ödmjuk fon och djupt bugande; är det icke med herr de Lussan, advokat vid Chåtelet, som jag har den äran ... Jo, min herres, sade Philip, som tyckte artigheten fordra att han ånyo stannade; .hvarmed kan jag vara er till tjenst? Ack, min herre! utropade den okände entusiastiskt, hvad jag är lycklig att få se er, att lära känna er... Huru ofta har jag icke, dold i massan, afhört edra gudomliga tal framför rätten! hvilken värma, hvilken vältalighet ... ni satte min själs alla fibrer i rörelse. Min herre, jag är en af edra mest passionerade beundrare.n Jag tackar er, min herre, och rekommenderar mig till er framtida bevågenhets, svarade Philip, synbarligen besvärad af den främmandes många komplimenter; tillåt mig nu lemna er... en vigtig angelägenhet kallar mig hem.n