Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 1

MM MV rade alltid att se det försvinna, som det redan så ofta gjort; mer det var orörligt. I samma ögonblick som de inträngde i den af ljuset upplysta delen, började våra hjeltar, nyss så svaga och utmattade, att häftigt springa; de hade ej meddelat hvarandra denna: tanke utan begge. handlade ögonblickligt, oöfverlagdt, maschinmessigt; de ilade snabbt framåt af fruktan att ännu en gång se detta irrande ljus försvinna, som redau förorsakat dem så mycken ångest och så stor glädje. Deras fruktan var numera öfverfödig, fyrbåken skulle ej slockna, deras hopp skulle ej längre gäckas. Ännu några steg och de uppnådde det lyckobringande ljuset. Hura kunna måla deras fröjd, deras förvåning, detta ljus var ju deras egen lanterna som. Chavigny förlorat i fallet, och den var nu nedsatt på första steget till en trappa hvilken båda genast igenkände; det var deras trappa på gatan Vaugirard. De voro räddade! Deras glädje var först stum, instinktmessigt kastade de sig i hvarandras armar. Det är ett underverk min vän ... ett stort under! stammade ChaVigny utom. sig. Men Philip återtog. svart sitt vanliga lugn och kastade en forskande blick omkring sig. Han mörkte ingen, Lanternan, hvilken de förlorat långt derifrån djupt inne i ett af hvalfven, syntes hafva tändt sig sjelf och-ensam promenerat genom dessa otaliga gångar för att ensam stanna vid denna trappa hvilken edde, upp till jorden, till lifvet och menniskorna. Nej, utropade Philip. höjande rösten för stt bhiva hörd på afstånd, det är intet underverk! Viäro räddade af en person hvars goda afsigter vi i. början misskändes Må Gud -belöna vär osynliga beskyddare:om det ir oss förbjudet att göra: det! :..n Ja, ja, må Gud belöna honomp, utropade: