Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 2

Begge utstötte slutligen ett hemskt, genomträngande skri. Hör oss, hör oss! utropade Philip, om ni är en menniska, en kristen. Öfverlemna oss icke till en säker död ! Hjelp 0ss ... rädda oss,, upprepade den stackars abben med sin af febern rosslande röst. Intet svar; tystnad och mörker fortforo att herrska omkring dem. Men den hemlighetsfulla varelsen som så grymt bedragit. dem kunde ej vara långt derifrån. De skyndade derföre vidare i hopp att kanhända uppnå honom och, om så fordrades, tvinga honom att blifva deras vägvisare. De vande sig småningom åter vid mörkret, och dessutom var denna korridor rak och slät och utan pelare; ljusets försvinnande försvårade således ej deras vandring, utan de gingo djerft framåt utan att ens tänka på att de lätt skulle kunna krossas mot något oförutsedt hinder. 5 Deras ihärdighet blef snart belönåd, de återsågo ljuset vid slutet af en annan korridor som gick ut från den förra till höger. Denna gång förekom det åter orörligt, en öfvernaturlig makt syntes hafva ditsatt det. Hvad betyder detta och hvilken lek leka vi? sade Philip med en blandning af förvåning och vrede, tycker man att vi icke dö nog fort, så att man vill med ens uttömma de få krafter som återstå oss ännu. Abben kände endast ny glädje. Lussan, sade han, detta galleri är icke långt, vi äro snart vid dess slut och då få vi se om vi hafva att göra med vänner eller fiender.n De återbörjade sin vandring, men denna del af hvalfven var i mycket dåligt skick, stenar, ruiner och vattenpussar påträffades öfverallt; säledes fordrade denna gång, ehuru