Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 2

Chavignys tankar voro icke ännu alldeles rediga, men sömnen hade minskat febern och svalkat hans blod; maschinmessigt följde han Philips exempel, och under gåendet återkom han småningom alldeles till sans och medvetande samt sprang snart med den häftighet som känslan af den öfverhängande faran ingaf honom. Ljuset syntes alltid på samma punkt, men det var omöjligt att se den som bar det, ej heller besvarades Philips rop. Oaktadt våra vänners otålighet att komma dit, nalkades de endast långsamt, ty det var dem ej lätt att i mörkret följa den raka linien, ehuru deras ögon alltid riktades på den lilla fyrbåken hvilken förkunnade dem räddning. De stötte sig oupphörligt emot galleriernas hörn eller ateliernas pelare; ofta föllo de äfven öfver de i mörkret osynliga ruirhögarne. För att komma fortare framåt tog Philip stundom sin kamrat på sina armar, allt under upphäfvandet af starka rop, med hvilka Chavigny äfven blandade sin flöjtstämma. Denna nya vandring i skuggornas rike varade öfver en qvarts timma. Ljuset stod förmodligen stilla, någon hade troligtvis hört de stackars vilsegångnes nödrop ehuru man ej besvarat dem. Andtligen närmade de sig det af ljuset upplysta hvalfvet; de ansträngde redan sina ögon för att urskilja den okände räddaren hvilken der väntade dem, deras hjertan slogo af glädje och hoöpp., De talade ej mera, de ropade ej; alla deras. krafter, all deras förmåga anlitades för at öka hastigheten af deras steg. Målet var ju ändtligen der, framför dem, -de sågo det, de trodde sig kunna nå det med händerna; men ... 0, fasa! ljuset försvinner... det är borta; de stå åter ensamme med smärtan och det eviga mörkret.