Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 1

att tala är att lefva. ... Jo, Philip, låtom oss tala om våra glada barndomsdagar; i detta ögonblick återkomma de mera leende och lifliga i mitt minne än någonsin., En följd af förtviflan och yrseln, tänkte Philip. Men han svarade ingenting, han drog endast: en djup suck. Ja, hvad vi voro lyckliga då vi tillsammans. sprungo i de sekelgamla allgerna vid Lussan eller under de blommande afvenbokshäckarne vid Grosbois, min onkels landtgods. sinns du, Philip, den der promenaden vid hafs : stranden den der dagen med våra lärare, och hvad det var roligt att plocka de små rosenida : snäckorna i sanden och att söka rätt på krabborna under kiselstenarne? Hvad hafvet var smekande och blid: den der dagen, hvad solen sken vackert på det gamla kära Normandiets hvita stränder, och minns du sen hvad jag fick bannor af onkel då vi kommo hem, för att jag satt min beskedliga lärares peruk på en af våra hästar... Gud, hvad det var löjligt! ... och den förträflige biskopen hade sjelf svårt att icke dra på munnen vid sparlakanslexan . . . ack, hvad jag innerligt och hjertligt skulle hälla af min onkel, om han icke envisades att vilja ba mig till prest!. .. derföre lemnade jag honom ... kanske skall jag aldrig återse Honom mera... hvad han varigodtla. . med hvilken ömhet, med hvilka omsorger omgaf han icke min barndoml. .. nå, Philip, hvarför tiger du? .. . har du inga glada och ljufva minnen att berätta ?. . . och ändå var du bra lycklig då; du hade din mor, en ung, och skön dam, som vakade öfver. din: barndom som en skyddsengel. Men: engeln gick snart åter till sin himlen, Chavigny, och då slutade all min barndoms fröjd. Sedan nedtrycktes ja; mer och mer genom nya sorger; derifrån ommer