Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 3

Article Image
, MOINGR IUVURIIRGI, UTV Hal Salt ALVA pe sitt verk genom att a priori upptäcka tillvavaron af en planet och dess plats uti rymden. (Forts. följer) (Insändt.) I anledniog af den uti Aftonbladet för den 12 innevarande månad förekommande insända artikeln under rubrik: Huru långt sträcker sig hemfriden i vår hufvudstad, som innefattar en i flera afseenden oriktig framställning angående poliskommissarien Jäderins med flere polistjenstemäns tillgörande, för att till verkställighet befordra vederbörande domstols beslut om boktryckaren magister Rosenschölds försändande härifrån till inställelse vid berörde domstol, anhälles om rum i Aftonbladet för följande upplysningar och rättelser. Magister Munck af Rosenschölds häktande grundade sig, såsom redan är antydt, på vederbörlig domstols, rådhusrättens i Lund, beslut. De polistjenstemän, hvilkas förfarande af ins. klandras, hade emottagit och voro försedda med öfverstäthällareembetets skriftliga order att gripa Rosenschöld, i hvilka order rådhusrättens berörde beslut var äveropadt och anfördt. Dekumen.er, för att styrka -polistjenstemännens behörighet, saknades säledes icke. Magister Munck af Rosenschölds efterspanande verkställdes icke, säsom ins. antagit och på två ställen framh Nit, uti annans (boktryckaren Ekboms) hemvist, utan i Munck af Rosensehölds och Ekboms gemensamma bostad vid Barnhusträdgårdsgatan, Det har väl sedermera under rättegången blifvit uppgifvet; att Munck af Rosenschöld, långt innan han skulle gripas, flyttat sin bostad; men ehuru han sedermera den ifrågavarande dagen aniräffades hos en bekant på Ladugårdslandet, hade polistjenstemännen icke anledning att söka honom annorstädes än i bostaden vid nämnde gata, enär han der var mantalsskrifven och icke i kongl. poliskammaren anmäld såsom fiyttad; och att han verkligen hade sitt rätta hemvist på det ställe, der den öfverklagade undersökningen egde rum, bevisas dels deraf att Munck af Rosenschöld, sedan han var på Ladugärdslandet anträffad, begärde att, innan han fördes till häktet, få gå hem (till bostaden vid Barnbusträdgårdsgatan), dels derigenom att de kläder, som på resan till Lund medtogos, hemtades från nämnda ställe, dels ock deraf att han både förut och efteråt vid förefallande tillfällen derstädes anträffats. Till och med af den framställning, ins. följt, inhemtas, avt polisbetjeningen vid tillfället icke utöfvat något väld, utan endast tvenne gånger fört undan boktryckaren Ekbom, då han, som genast vid polistetjeningens ankomst öfverfallit dem med otidigheter, sökte hindra dem i den förrättning de voro anbefallda att verkställa, samt förekomnut Ekboms försök, att i ett rum inläsa den högmössa som han slagit af hufvudet på en af poliskonstaplarne. Att polisbetjeningen, ehuru med otidigheter samt hugg och slag af Ekbom öfverfallen och ehuru den hade styrkan på sin sida, meddelade föreskrifter likmätigt, afhöll sig från att möta våld med väld, var visserligen i detta fall, dä deras uppdrag ändock kunde utföras, icke mera än deras skyldighet, men jiakttagandet deraf vittnar dock icke ofördelaktigt om deras hofsambet och disciplin, Att äter, såsom ins., fordra att kommissarien Jäderin, sedan Ekbom börjat samtalet med orden :;Hvad ska ni här, era sakr. ete, skulle bedja Ekbom om ursäkt, torde få anses såsom ettnog längt drifvet anspråk på artighet. Ins, synes hafva fästat sig vid antalet af de poliskonstaplar, som vid ifrågavarande tillfälle ätföljde kommissarien Jäderin, men denna omständighet är lätt förklarlig för den, som bar kännedom om de trakasserier, för hvilka polisbetjeningen tillförene varit utsatt, då den nödgats komma i beröring med magister Munck af Rosenschöld, och dä man tager i betraktande att bofsamheten i det bemötande som polisbetjeningen hade att vänta af magister Rosenschölds bostadskamrat, boktryckaren Ekbom, desto heldre kunde ifrågasättas, som för polisbetjeningen icke var obekant det våldsamma uppträde, hvilket Ekbom för nägra år tillbaka tillställde mot en aktad borgare här i staden och hans arbetare, och som föranledde en längre rättegång, derunder Ekbom emot sin ifrågavarande vederpart yrkade icke mindre än lifvets förlöst, ehuru rättegången slutades på det sätt, att vederparten frikändes och Ekbom dömdes till böter och offentlig afbön. Vid ins:s uppgift att kommissarien Jäderin en gång tillförene låtit uppdyrka dörren till magister Rosenschölds rum, för att tillställa bonom en kallelse, erinras, att icke Jäderin utan en annan poliskommissarie verkställde denna åtgärd och det på vederbörande förmans befallning, samt efter det styrkt blifvit, att Rosenschöld, genom att stänga sig inne i sina rum och låta sanningslöst föregifva bortovaro, under loppet af er hel vecka hindrat rättsbetjenterne, att delgifva honom ifrågavarande kallelse, hvilken var utfärdad å honom säsom svarande i ett tryckfrihetsmål. Såsom hvar man vet, äro tryckfrihetsmål af brottmäls egenskap och skola enligt tryckfrihetslagen med största skyndsamhet behandlas; hvadan åtgärden hvarken var olaglig eller obehörig. Nu meddelade upplysningar, hvilkas sanningsenlighet kunna styrkas, torde i väsentlig män förändra största delen af de omdömen ins. uttalat. Hvad åter. en annan del af de reflexioner, ins. framställt, angår, lärer bedömmandet af deras giltighet bero på hvar och ens äsigt, huruvida en offentlig myndighet kan och bör stä maktlös vid en enskild persons trotsiga försök att hämma lagskipningens gäng och hans tredska ati ställa sig domstols beslut till efterrättelse. Svaret åter på frägan, huruvida i vår hufvudstad finnes hemfrid eller icke, hänskjuter förf. af dessa rader till hufvudstadens invänare, öfvertygad för sin del, att Klagomäl öfver brott mot hemfriden, sävidt de må polismyndigheten eller dess tjenare tillräknas, icke kunna framställas af andre, än sädane, som sjelfve stört samhällsfriden eller enskildes lika heliga rättigheter. så

15 februari 1855, sida 3

Thumbnail