Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 3

torde en dag kunna hinna till sjelfmedvetande så att han kan tyda det närvarande och förutsäga det tillkommande; men ännu synes oss summan af samtida händelser, ehuru vi sjelfva taga del i dem, formlösa och ofattiiga. Men allt är ett enda helt; menniskor, systemer, nationer, slägtet, alla marschera framåt i öfverensstämmelse med den gudomliga viljan; och när någon del af mensklighetens öde är uppfylld, se vi försynens vägar rättfärdigade. Motsatserna emellan den ofullkomliga materien och den fullkomliga iden, emellan fribet och nödvändighet blifva då försonade. Hvad som tycktes vara en oförnuftig förvirring, visar sig då som en väf virkad af ljus, frihet och kärlek. Men detta blir ej klart, förr än en stor akt i lifvets drama är fulländad. Patriarkens bön, att han måtte få skåda Gud ansigte mot ansigte, ; blef honom nekad; men det förunnades honom att få se en skymt af Jehovah, sedan han gått förbi honom; och så går det också med vårt sökande efter honom under lifvets händelser. Det är först när stridens timma är förbi som historien kommer till en rätt insigt af striden och är färdig att utbrista: Se! Gud är här, och vi visste det icke. Vid slutet af hvarje sida i tidens årsböcker skulle kunna skrifvas Gud styr, Händelserna förkunna under sin förbifart sin stora förebild, och om du blott vördnadsfullt lyssnar, skall du höra de försvinnande seklerna, då de rulla tillbaka i det förflutnas dunkla fjerran, beständigt sjunga sitt Te Deum laudamus, i en hög koral af alla de oräkneliga åldrarnes stämmor: IL Det är semedan Gud uppenbarar sig i historien somy med undantag af skaldens, intet kall är högre än häfdatecknarens. Skalden är på en gång himlens tolk och älskling. Han uppfångar den första stråle af ljus som utflödar från dess aldrig skapade källa. Han upprepar den oändliges bud utan att alltid vara 1 stånd att förklara det och ofta utan att veta huru han mottagit det, eller bvarföre ! han var utsedd till dess framförande. Men historien viker endast för honom, ty. hon följer ej blott med sitt öga alla lifvets stora strider, utin återkallar äfven det försvunna och, njutande af en sällhet snarlik den att skapa, återväcker det till lif. Mineralogen finner ett utsökt nöje i betraktandet af krystallisationsprocessen, liksom han öfverraskat naturen i sitt arbete som geometer, der hon utan slöja låter sig ses sådan hon är ihandlingens ögonblick. Men historien, som hon lutar sig tillbaka i evighetens sköte, ser menniskoanden sjelf sysselsatt med försök att uppbygga vetenskaper, stifta lagar, organisera samhället och utveckla sina förmögenheter i den synliga rörelsen af sin intelligens. Af alla ämnen som fordra analys står derför historien först. Den är filosofiens vederlike; ty lika säkert som det verkliga är ett förkroppsligande af det ideella, lika säkert innehåller historien i sig filosofi. Hon är högre än naturvetenskaperna, ty föremålet för hennes studium är menniskan, det sista af skapelsens verk och det fullkomligaste i sitt förhållande till det oändliga. Vid en öfversigt af den korta period under hvilken menniskan varit jordens innehafvare, förete sig så många bevis på ett fortskridande att vi ej rätt veta med hvilket af dem vi skola göra början eller huru de skulle ordnas. Vi se henne här under samhällets tidigaste stadier, oförmögen af all abstraktion och knappast emanciperad från träldomen under materien. Huru förvånande är det då ej att en varelse, hvars första tillstånd var så svagt, så ringa och så blottstäldt samt af hvilken man ej kan träffa något minnesmärke äldre än fyratio sekler, kunnat samla så rika förråder af intelligens och hunnit en sådan grad af fulländrving i kultur. Skåda omkring dig på denna sköna jord, denna tempererade zon isolsystemet och se huru mycket menniskan gjort för dess kufvande och prydande; huru hon låtit städer blomstra upp i vildmarken och den skenbart ogästvänliga oceanen hvimla af rikt lastade f.ottor. Betrakta äfven samhällslifvet och se huru barbariet blifvit mildradt och förfinadt; hvilka garantier för odling och frihet som undanträngt laglösheten och det råa våldet och hvi!ka ymniga utbyten af tankar och kärlek som kommit i stället för vildens dystra slutenhet. . Nationernas vandringar äro nu större än de någonsin varit: och frambringa lyekligare resultater. .Fredliga utvandringar sätta flera myriader i rörelse än alla de horder af väpnade barbarer, vare sig Galler eller Schyter, Göter ellet Hunner, Norrmän eller Saracener som någonsin utströmmade från Asiens stepper eller nordens stora folkländer. Vår eg n stad ger ett bevis på att den civiliserade verlden håller på att bli ett enda förbund; ty omv du inträder:i våra köpmäns magasiner finner du der till menniskans nytta samlade alla verldsdelars alster, från de pelsverk som hvitna af polernas snö, till -kryddorna som mogna under eqvatorns brännande sol; och om du kån klassificera dess invånare, skall du finna en befolkning som representerar Europas alla kultiverade nationer. Alla delar af jorden undergökas för attutvidga gränserna för det menskliga vetandet. De mineralier som ligga på Himlajas spetsar, de djur som gömma sig i Afrikas tätasie skogssnår, de växter som blomma i Sumatras vildmarker eller de obanade sumpmarkerna vid Amazonfloden bringas inom vetenskapens synkrets. Med samma flit ha växternas och djurens inre byggnad blifvit undersökt och studerad. Vi måste med förvåning skåda de framsteg: de sista femtio åren gjort i den komparativa fysiologien. Genom ett högst mödosamt och träget begagnande af mikroskopet samt ett oändligt antal omsorgsfulla och minutiösa dissektioner har menniskan hunnit till en sådan insigt i det animala lifvet, att man ej blott kan bestämma dess primära grupper utan äfven nära nog uppdraga den ideella urtyp som föregick deras danande. Ej nöjd med studiet af sin. egen organism och jemförelsen mellan dem söh nästan hyvaria sANne fanna