Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 3

tillstånd mot hvilket det skall sträfva. Denna antagonism ligger till grund för alla politiska partier som någonsin funnits eller kunna komma att finnas, De elementer, af hvilka de bildas, vare sig i monarkier, aristokratier eller republiker, äro blott tre, och af dessa kan intet enda saknas, utan att samhället faller i ruiner. Menniskoödets gång är städse en tråd, tvinnad af tre strängar. Ett parti kan finna: sig i sakerna sådana de äro och sträfva för deras oförändrade fortvaro; det är konservatismens parti, som alltid uppträder der häfdvunna intressen finnas, men dock aldrig förmår att för beständigt göra sig gällande, emedan andliga ting äro i en beständig rörelse. Eller också kan ett parti vara grundadt på teoretisk rätt och oupphörligt sträfva att inrätta samhället efter sanningens och rättvisans absoluta lag; men detta parti, som är enptusissfernas, kan likaledes ej heller vinna fullkomlig framgång, emedan de beståndsdelar, af hvilka samhället är danadt, äro bebäftade med ofullkormlighet; och att utrota allt som är ofulikomligt skulle leda till upplösning af samhället sjelft. Det kan äfven fmnas ett tredje parti som söker att försona de två, men som dock aldrig kan vara sig sjelft nog, emedan det för sin verksamhet just beror af. dem föregående städigheten emellan de begge andra. Utan alla tre kunna ödena. ej spinna sin tråd. Liksom solarverlidens rörelser behöfva centripetalkraften, som, lemasd åt sig sjelf, skulle draga allting in i en centralforvirring; centrifugalkraften, som, lemnad utan kontroll, skulle slunga planeterna ut i den omätliga rymden, och slutligen denna förmedlande kraft, som håller de begge andra i jemnvigt; likaså har sanihället alltid inom sig konservatismens, den absoluta rättens och reformens elementer. Verldens närvarande tillstånd anses af de visa och menniskovännerna som dess naturliga och nödvändiga tillstånd. Men den praktiske statsmannen, hvars hjerta blifvit renadt af menniskokirleken och hvars syften vunnit i storbet genom tron på en oföränderlig rättvisa, söker derjemte att tillgodogöra hvarje princip som råenniskoanden under föregående tidsåldrar eller under hans egen tillegnat sig, samt att befordra hvarje steg framåt som hans samtids odling förmår uttaga. Han skall, med ett ord, aldrig försumma något tillfälle att lyfta verlden upp ur den lägre sferen af dess närvarande och naturliga tillstånd till den högre och bättre sfer, som ligger den ideala fullkomligheten närmare. Det är med detta kriterium en statsmans förtjenster böra pröfvas. Jag talar om mensklighetens dom, ej om klassers opinion. De sednare upphöja, ja till och med förguda försvararne af deras sjelfviskhet och afmäta ofta sitt beröm efter den grad af djerfhet hvarmed rätt och sanning blifvit tvingade att stå tillbaka för deras intressen. De slösa med lagrar för att skyla armodet hos sina hjeltar. Men det går ett sålunda vunnet anseende som allt som för sin fortvaro endast beror på någonting ändligt. Fruktlöst är bifallet från partier, fruktlösa lofsångerna från dem som deraf skördat enskild vinst; ett på sådant sätt vunnet rykte måste försvinna med dessa klassers intressen; men deras namn, gom sökt befordra sina likars välgång och i sin generation sökt att lyfta verlden från det verkliga till det ideala, nämnas med vördnad i alla mensklighetens tempel och lefva ej blott i dess intelligens, utan äfven i dess hjerta. Dessa menniskos ära han förtalet ej fläcka eller högmodet nedslå. Då de fästat siasa namn vid mensklighetens framåtskridande, skola deras exempel aldrig förlora sin glans, och återljudet af deras fotsteg höres med tacksamhet och kärlek genom alla tider. Nödvändigheten af slägtets framåtskridande följer derföre af det faktum, att den store upphofsmannen till all sanning låtit den skådas i sin oförärderlighet och begåfvat menniskan med iakttagelseoch generalisationsförmåga. Till alldeles samma slutsatser kommer man, om man betraktar samhället från synpunkten af enheten -i universum. Den oföränderliga karakteren hos en lag ör den enda grund på hvilken en beständig verksamhet kan hvila. Utan den skulle menniskan endast vara som vandraren öfver ändlösa moras, som en byggande på flygsand, som seglaren utan kompass eller styre, drifven hit och dit efter vindens vexling. Universum är ett återsken och en bild af sin skapare. Det sanna konstverket, säger Michael Angelo, sär blott en skugga af Guds fullkom!ighster,. Vi kunna i en allmännare betydelse säga att skönheten sjelf är blott den synliga bilden af det oändliga; att hela skapelsen är en emanation af den alismäktige, ej som ett resultat af en bioit nyck, utan utsprungen från hans väsende, och liksom det sålunda frambragta universum ständigt vexlar, så är den styrande anden en lefvande försyn, som beständigt uppenbarar sig på nytt. Om hans planer kunde omintetgöras, skulle vi förlora det stora beviset på hans enhet, så väl som ankaret för vårt hopp. Harmoni är det utmärkande kärnetecknet på intelligensens verld, och oföränderliga lagar för det sedliga lifvet måste genomgå all tid och allt rum, alla åldrar och alla verldar. Den jemförande anatomisten har studerat, analyserat och ordnat alla slag af vertebrerade varelser som nu finnas på jorden, i luften, i floderna, i djupet eller bland de fossila lemningarne af utgångna former af lif, och han upptäcker att de alla utan undantag äro analoga; så att den slusatsen blir oemotståndlig, att en urtyp fanns förrän den första af slägtet skapades. j Skola vi då tveka att tro, att en förnuftig ordning likaledes genomgår den moraliska verlden? Vi kunna ej tillsluta våra ögon för det klara faktum, att ett ideal: eller en. urtyp föreskref formen för det animala lifvet; skola vi då ej tro att typen för allt intellektuelt lif äfvenledes finnes bos den gudomliga anden? Jag vet att det ges en stolthet -som kallar denna. åsigt fatalism och som uppröres vid den tanken att lifvets fader skulle öfvervaka hvad han skanat Da finnag gAm för sina