Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 2

Hopp! .. . Jo visst, det får icke öfverge 088 så länge vi andas. Men vi måste nu ändra taktik; i stället för att förlora en onyttig tid med onödigt sökande och famlande, böra vi söka upp de bredare gångarne och marschera så hastigt som möjligt. Dessa hålor måste hafva flera utgångar i Paris eller på landet; jag vet att flera brunnar nedgå i dessa underjordiska hvalf; slumpen för ogs nog till någon af dessa utgångar; det lättaste buller, ett obetydligt luftdrag eller en knapp solstråle kan ju vara tillräckligt för vår räddning. Således mod, Chavigny; kraft och verksamhet kunna endast rädda oss. Säg, orkar du följa mig? Nödvändigheten skall nog upprätthålla mig,, sade den stackars lilla abben med ansträngning; jag vill icke dö här. Låtom oss derföre begagna ogs af den smula mod som ännu återstår mig. Men om vi ändå först skulle fö. söka ropa? Vi veta icke hvem som kunde höra 088. Posterna, sade Philip de Lussan med den eftergifvenhet som man brukar ha för sjukas nycker. Och härmed förenade begge sina röster och upphäfde höga rop. Men deras skrik slogos hastigt och doft tillbaka af det låga hvalfvet samt utdog snart alldeles; endast några välljudande återljud syntes hör och der hafva förirrat sig i gängarne, hvilka svaga echon sedan liksom lekande upprepade; sedan återföll allt i sin hemska tystnad. De upprepade flera gånger dessa försök, men alltid med samma resultat. Och huru hade det äfven varit möjligt för deras röster att genomtränga ett hvalf af åttio fots tjocklek, med deruppå byggda ofantliga palats, för att kunna uppnå de Iefvandes område? Som du ser, min vän, detta medel kunna viicke räkna på; kanhända lyckas det andra bättre.n Som du vill, Philip, sade abben modigt. De fattade hvarandras händer och inträngde med snabba steg i den första gång de påträffade. (Forts, följer.)